I ungefär nio år hade Samira bestämt sig för att sluta med droger. Men för att valet skulle bli gjort så var hon tvungen att nå sin absolut lägsta botten.
Samira heter egentligen något annat. Hon är öppen med sitt forna missbruk. Men för att hennes barn inte ska bli utpekade har vi valt att hålla henne anonym.
– Jag växte upp i en dysfunktionell miljö. Det var inte en trygg uppväxt och att jag var så gammal som 16 år när jag först testade droger är ändå speciellt. Sedan kan jag se beroendemönstret i mig redan som barn. Men då handlade det inte om substanser utan om andra saker, säger Samira.
Hon testade droger för att hon inte helt gillade känslan av att vara full, att förlora kontrollen. Via hasch tog hos sig vidare till annat, först amfetamin och sedan kokain. Där fick hon ett rus som gjorde att hon kände att hon hade kontroll.
– För mig handlade det inte om ett missbruk eller beroende. I min värld knarkade jag bara när det var fest. Jag såg inte att jag tog droger så fort det var tillgängligt. Men missbruk är en fortskridande sjukdom.
Efter att ha levt med droger ett par år träffade Samira en kille. I flera månader nyttjade hon droger bakom hans rygg men hon lyckades bli ren. Ett par månader senare blev Samira gravid och i två år efter sonens födelse höll hon sig drogfri.
– Men sedan kom separationen med hans pappa och jag tog flykten till det enda jag känt mig trygg i, drogerna. Ett barn kan aldrig få en människa att bli drogfri, det måste till andra anledningar också - och det hade inte jag.
Sonen fick bo hos sin pappa när missbruket eskalerade. Vännerna som inte använde narkotika fanns kvar, men de var inte Samiras främsta tanke.
– Jag kunde lova tjejkompisen att jag absolut inte skulle bli som förra helgen. Men jag kunde alltid hitta någon person bakom ett hörn i närheten som kunde ge mig det jag ville ha. Om hon kom på mig så kunde jag istället säga "ta lite du med". Det är en jättesjuk värld.
Idag finns drogerna överallt i Norrköping säger Samira. För henne har brännpunkterna alltid varit Ljuraparken och Kristinagatan, två platser där hon menar att droghandeln var mer öppen än någon annanstans.
Mitt i missbruket fick Samira ännu en son, men han omhändertogs av sociala myndigheter när han var fyra år på grund av våld och missbruk i hemmet.
– Det var som att falla ner i en avgrund. Jag brydde mig inte om något. Jag blev bostadslös och tog en överdos fentanyl. Hade jag somnat då så hade jag dött. Men inte heller det fick mig att sluta, för mig handlade det bara om att jag tog lite för mycket den gången.
Samira berättar om ett epilepsianfall hon fick under en Augustifest. Epilepsi är inget hon har, men drogerna utlöste ett anfall. Hon var nere på absoluta botten.
Vändningen kom när hon satt utanför behandlingsteamet och väntade på en vän. En i personalen om hon själv ville ha hjälp, hon sa nej. Det hon hade glömt bort var att hon ungefär en vecka tidigare, när hon var påtänd, hade ringt till behandlingsteamet och bett om att få komma dit.
– Han tittade på en lapp som han hade, läste upp mitt namn och frågade om det var jag. Jag blev så paff att jag följde med. Hade han inte öppnat den dörren då så hade jag varit död idag. Hade inte min kropp till slut sagt ifrån så hade jag tagit livet av mig, jag hade inte orkat med ångesten så mycket längre.
I ungefär nio år hade Samira bestämt sig för att sluta med droger. Men för att valet skulle bli gjort så var hon tvungen att nå sin absolut lägsta botten.
Efter att ha blivit ren blev livet på ett sätt värre. Samira beskriver det som att allt som har gjort ont kom upp till ytan och konsekvenserna av drogbruket blev mer synliga. För Samiras del handlar det om att hon av missbruket har fått ångest, astma, hjärntrötthet, hjärtproblem, skulder och att hon först stod utan bostad.
– Det första året visste jag knappt vem jag var. Jag trodde att jag var psykiskt sjuk. Idag kan jag ärligt säga att jag lever ett bra liv, även om konsekvenserna av missbruket fortfarande finns där. Jag studerar, jobbar, har skuldsanering och går på mina möten med Anonyma Narkomaner. Målet är att bli skuldfri, köpa hus och få hem min placerade son.
Hade de runt dig kunnat göra något annorlunda?
– Nej, det spelade ingen roll vad de sa eller gjorde. Inte just då. En person blir inte drogfri för att någon annan säger det. Man måste själv komma till insikt. Men det är viktigt att som anhörig säga vad man känner. Den som missbrukar kommer inte direkt bry sig om att du är ledsen eller orolig. Men tro mig, det sätter sig där i bakhuvudet och dina ord kommer alltid att finnas där. Som motivation den dagen det faktiskt är dags.