Bjarne Olinder, chef för den samlade psykiatrin i länet, tar emot i Hälsans hus vid US i Linköping. Vi vill försöka få svar på de frågor som fortfarande hänger i luften, när det gäller vården av personer med självmordstankar. Bjarne Olinder understryker att han bara kan ge generella svar, även om vi utgår från de möten vi haft med anhöriga.
Bland annat med mamman till Johanna – Johanna som nu bollas fram och tillbaka mellan psykvården och ett HVB-hem.
Du är högst ansvariga chef – ska det vara så här inom psykiatrin i länet? Och vad ska de som sitter i samma läge som Johanna göra?
– Man måste sätta sig ner och göra en ordentlig planering och säkra upp så det finns ett tillräckligt stöd för de här patienterna. Många som kommer till ett HVB-hem upplever en stökig tid i början, men med tiden brukar det bli bättre. Sedan kan läget förändras snabbt, som vid andra typer av sjukdomar. Ta exempelvis en patient med hjärtsvikt som snabbt kan behöva vård på sjukhus.
Men skillnaden där är att patienterna oftast blir botade och skrivs ut. Här har det inte blivit bättre?
– Boten bygger oftast på långsiktig vård där psykvården har ett givet ansvar. Men det är också lika viktigt att miljön runt personen är stabil, att skolgång fungerar och att det exempelvis inte finns droger med. Och vi jobbar med det som kallas SIP, samordnad individuell plan, där vården, socialtjänsten och patienterna tillsammans planerar för insatser. Och erfarenheten säger att det på sikt blir bättre.
Vi har också skrivit om två yngre killar, som trots kontakter med psykvården valde att ta sina liv. Är det inte ett misslyckande från er sida?
– Det tycker jag inte att man kan säga. Vi gör alltid riskbedömningar. Och om det fanns en enda bra och säker metod för att hjälpa, då hade vi använt den. Men så ser det inte ut. Orsaken till att någon vill ta sitt liv varierar och utifrån det har vi olika program att jobba efter. Sedan är det väldigt tragiskt när man inte når fram med hjälpen.
– Och vi blir så klart väldigt ledsna när vår behandling inte fungerar.
Det känns som om ni är restriktiva med att lägga in de som är självmordsbenägna?
– I vissa fall kan det vara nödvändigt att lägga in en person inom slutenvården för att ge den skydd. I andra fall går det inte att motivera patienten att acceptera inläggning och då kan exempelvis mobila teamet vara ett av alternativen.
Har ni för få platser inom slutenvården?
– Inom vuxenpsykiatrin är trycket hårt och varje vårdplats kostar väldigt mycket. Men hade vi mer pengar är jag osäker på om det skulle läggas på vårdplatser. Jag skulle hellre se en bra balans mellan slutenvården och öppenvården och inte låsa fast pengarna vårdplatser.
Du säger att slutenvården ska ge skydd. Men patienter har tagit med både narkotika och rakblad in på avdelningen, eftersom ni inte har laglig rätt att visitera?
– Då gäller det att bygga upp ett förtroende så att patienten vill lämna i från sig det som tagits med. Det är alltid viktigt att patienterna är med i sin egen vård. Men om vi vet att det exempelvis handlar om ett känt självskadebeteende måste vi öka uppmärksamheten.
De vi pratat med vittnar om att de som anhöriga fått ta mycket ansvar. Ska ansvaret ligga på dem?
– Nej, men vi vill självklart involvera dem i vården. Och i de fall patienterna inte vill försöker vi att motivera dem med förklaringen att de oftast blir bättre om de kan få stöd därifrån.
Skulle du säga att psykvården i länet fungerar bra i dag?
– Jag blir ledsen när jag läser om upplevelser av bristande bemötandet. För alla ska få ett bra bemötande. Det är vår skyldighet.
– Sedan har vi utmaningar. Det saknas bland annat sjuksköterskor, precis som i övriga vården. På vissa ställen, även läkare. Då gäller det att hitta bra arbetsmetoder utifrån de resurser vi har. Men den personal vi har är jättebra med god kompetens.
Vad säger det om länets psykvård när anhöriga vänder sig till tidningen som en sista utväg för att få hjälp?
– Självklart önskar vi att vi har beredskap och tillgänglighet att ta emot frågor och missnöje från anhöriga direkt till våra verksamheter och att synpunkter kan tas till vara som en viktig del i utvecklingen av verksamheten.
"Önskar att vi har beredskap" – har ni inte det, alltså?
– Jo, vi har beredskap för det och ser det som ett tydligt ansvar.