Robert Pawlik och hans kompis Krister Ek, som är pilot, hade haft en perfekt flygtur över Sävsjötrakterna på lördagen. Runt 15–20 minuter hade de flugit runt i det ultralätta flygplanet, ett par hundra meter upp i luften, med en klarblå himmel över sig och nästintill vindstilla, när det var dags att styra tillbaka mot åkern där de startade.
Då märkte de att något var fel. Motorn lät konstigt och snart var den helt död.
– Allt hände på ungefär 15 sekunder. Motorn började tappa kraft och dog till slut. De här planen glider inte, de faller rakt ner eftersom motorn väger så mycket, berättar Robert, som till vardags jobbar som koordinator på NTM:s e-handel.
Allt hände mycket fort. Robert och Krister kollade efter det bästa "krasch-stället". Att de skulle slå ner i marken med hög fart var ett faktum.
– Jag såg en liten sjö och sa: "Landa inte där, isen bär oss inte", berättar Robert.
Att slå rakt ner i trädtopparna var inte heller det bra, med risk att bli hängande 20 meter upp och sedan falla rakt ner. Så såg de en liten öppnare yta, med lite träd innan.
– Vi slog i med vingarna i träden. Jag kände att det bromsade hastigheten, det kanske räddade oss, säger Robert och berättar att de slog ner i marken i en jordhög.
– Min sista tanke innan vi kraschade var "hoppas det inte gör ont". Min första tanke efteråt var "jag har inte blodsmak, jag har känsel i tårna, då har ryggen klarat sig, jag är klar i huvudet".
Att livet hann passera revy, som vissa i en nära-döden-upplevelse berättar om, var inget Robert märkte.
– Man tror ju att det ska vara så, men nej, inte för mig. Jag hade sinnesnärvaro hela tiden. Jag är utbildad väktare så jag tog en sekund åt gången, sedan resten.
Efter kraschen tog de sig ut ur flygplansvraket. I sin ficka hade Robert mobilen, och den lyckades han ta fram för att larma 112.
– Men jag fick inget svar, det bara tutade. Pilotens mobil hade flugit iväg, men jag ringde den och vi hörde signalen en bit från flygplanet. Jag ringde min tjej och gav henne koordinaterna och sedan fick vi tag på SOS.
Även här var Robert, trots en skadad fot och att huvudet fått sig en rejäl smäll, lugn.
– Jag pratade med räddningstjänsten så sansat som möjligt och berättade att ingen hade dött och att de inte behövde skicka hela arsenalen till oss. Att vi levde.
Efter samtalet lade han sig ned på marken. Och väntade.
Efter en halvtimma hörde de hur det lät i buskarna. Räddningsmanskapet var framme.
– De kan inte ha haft sirenerna på, för vi hörde inget. Plötsligt var de bara där, ambulansförare och poliser med fyrhjuling och andra fordon. Vi hade kraschat mitt ute i skogen och de hade lyckats pejla min mobil för att se exakt var vi var, berättar Robert.
De fördes till Höglandssjukhuset i Eksjö, där operation väntade senare på kvällen.
– Jag vet att klockan var 19.30 när jag låg på operationsbordet och såg mitt ben på en röntgenbild. Jag sa "nu missar jag Mello" och då sa narkosläkaren som skulle söva mig att "det gör vi med".
Robert är en riktig mellofantast och missar inte en enda deltävling eller final. Nu blev det dock så, och efter orden där med läkaren somnade han och vaknade igen mitt i natten. Då hade han alltså missat vilka som knep de sista finalplatserna, men foten var opererad och hade sytts ihop med över 30 stygn. Ett ben i hälen stack rakt ut efter olyckan, och nu väntar sex veckors stillhet, utan belastning på foten i en slags "pjäxa" som stabiliserar.
– Jag mår förhållandevis bra, och hade tur. Min kompis skadade sin fot ännu värre och har inte kunnat opereras än. Det var otur att det hände, men jag hade tur som överlevde. Det är inte ofta man läser om det efter flygolyckor.
Just nu vilar han upp sig hemma hos flickvännen i Jönköping. Han räknar med att komma hem till Norrköping under nästa vecka, och att vara tillbaka på jobbet till Valborg. Två veckor senare är det dags för vårens stora höjdpunkt: ESC.
– Jag kanske missade mellon, men till Eurovision ska jag vara återställd!
Man kan tro att en flygkrasch kan avskräcka en från att flyga igen. Men så är det inte för Robert:
– Jag har fått erbjudande av en pilot i Dalarna att han kan flyga med mig i hans plan. Jag sa att "nästa gång jag ska flyga ska jag sitta i cockpit" och det har han!
– Det som oroar mig är att det blir komplikationer. Men jag försöker hålla humöret uppe.