Brinnande bilar, stenkastning, frustrerade ungdomar som samlar sig i protest mot samhället i allmänhet och polisen i synnerhet. Historien går igen. Det som har hänt i Skäggetorp i Linköping är inget nytt.
Hösten 2005 startade upplopp i Parisförorten Clichy-sous-Bois efter att två ungdomar dött under en polisjakt. Innan det var över hade upploppen spritt sig till 300 andra förorter, 10 000 bilar hade satts i brand och 250 byggnader förstörts.
Liknande situationer har sedan dess återkommit med jämna mellanrum. 2011 drabbades London-förorten Tottenham av upplopp när en man blivit skjuten av polis och en 16-årig flicka batongmisshandlad. 3 000 personer arresterades, 1 715 åtalades. De flesta i åldrarna 14-24.
Och så Husby, i maj förra året. Också påbörjat när en man sköts till döds av polis.
Att polisen hamnar i centrum är ingen tillfällighet. Mycket kretsar kring polisens närvaro – något som varit tydligt i Skäggetorp, där väldigt många vittnat om hur de vill se fler poliser i området men samtidigt slippa känna sig kontrollerade.
Christophe Foultier forskar på institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, ISV, på Linköpings universitet om europeisk politik kring urbana, utsatta områden. När Husby-kravallerna bröt ut för ett knappt år sedan häpnade han över tajmingen. Bara dagar innan hade han läst författaren Jonas Hassen Khemiris brev till justitieminister Beatrice Ask som spriddes som en löpeld över Sverige och världen. Brevet var en reaktion på REVA-projektet – där polisen i samarbete med Migrationsverket ökat kontrollerna för att hitta människor som vistas i Sverige utan tillstånd.
– Polisen hade börjat kontrollera mycket mer i förorterna, och då säger ungdomarna nej. "Jag vill inte kontrolleras på grund av mitt ansikte. It's not fair."
Christophe Foultier ser en ny debatt i Sverige nu. Hur Jimmie Åkesson pratar i riksdagen om att polisen bör anpassas till nya situationer. Samma utveckling som han har sett i sitt forna hemland Frankrike.
– På 80-talet var polisen i Frankrike snälla killen. Sen ändrade man på det och började bekämpa brottsligheten med olika specialtjänster: antidrogpoliser, antigängpoliser och så vidare. Då blir polisen nästan som en militär. I stället för att vara snälla killen som stannar och finns där lokalt agerar polisen direkt och hårt och försvinner sen. När det systematiskt blir såna konflikter behöver det kritiseras. Det är fel att utveckla specialiserade poliser utan att reflektera över vad den rollen innebär, säger han.
I Frankrike – Christophe Foultiers främsta studieobjekt – har man som på många ställen arbetat på olika sätt för att lösa segregation och marginalisering. Från början fanns en idé om att involvera människor i stadsdelarnas gemensamma utveckling. När det ändå blev konflikter mellan ungdomar och polis bytte man strategi, till att mer handfast främja en "social blandning". Bland annat genom att riva ner bostäder och bygga nya.
– Det går inte att implementera en sån politik utan att involvera människorna som bor på platsen. Just nu är det snarare en återgång till en idé om att involvera människorna.
I Sverige ser det annorlunda ut.
– Här förs det i alla fall inte på nationell nivå en bostadspolitik som främjar social blandning. Det är nästan motsatsen.
Riva ner och bygga nytt eller jobba tillsammans med de boende. Christophe Foultier vill inte välja.
– Man behöver båda sidorna. Ibland behöver man förnya området och bygga om, men man behöver också social utveckling. I Sverige satsar inte staten längre på en bostadspolitik och det får förstås konsekvenser.
Christophe Foultier pekar på de sociala skillnaderna mellan människor som avgörande. Men den etniska bakgrunden är också viktig.
– Hur man förstår migrationsprocessen lokalt är extremt viktigt. När unga människor bråkar med polisen refererar man till ett gemensamt öde, som är kopplat till föräldrarnas upplevelser av en diskrimineringsprocess. Sånt spelar stor roll.
Känslan av diskriminering betyder mycket i många ungdomars liv. Att ständigt stöta på patrull i skolan eller när det gäller möjligheten att få jobb gör att många känner sig begränsade på olika sätt, vilket skapar frustration.
– Antidiskriminering behövs som politik i förorten. Man behöver involvera människor och visa att de kan påverka beslutsprocesser. Men när man vill involvera människor från olika kulturer behöver man plötsligt kunna kommunicera ... Det är inte lätt.
Han tror att debatten kring segregation och gentrifiering kommer att gå het framöver, och att det kommer leda till nya drag i välfärdssamhället. Själv försöker han bidra genom sin forskning.
– Min fråga blir: hur ska man involvera människor när man försöker kontrollera dem på olika sätt? Det blir en paradox. Det försöker jag forska kring.