PÅ Silverdansens skola I Navestad har man bland annat tre elevcoacher som håller koll på hur eleverna mår.
Pernilla Dahlgren vågar säga vad hon tycker och står upp för elevernas rättigheter. I uppmärksammade reportage har hon pratat om könsstympning och elever som har försvunnit från hennes skola, Silverdansens lågstadieskola i Navestad.
– För mig känns det självklart att vi måste våga prata om de här problemen. Hur ska vi annars kunna göra något åt dem?
Att vara rektor för en skola i Navestad kan se lite annorlunda ut än vid andra skolor. Att området numera klassas som det enda utsatta i Norrköping bidrar till andra förutsättningar för eleverna och skolan.
– Baserat på de elever jag möter på skolan är jag förvånad över att Navestad fortfarande bedöms som utsatt. Men när jag ser vad som händer utanför skolan är jag väl inte så förvånad.
Vad är det som händer utanför skolan?
– Vi har en stor mängd som sköter sig, det är ju bara en liten klick människor som är kriminella och beter sig illa. Men jag ser att det finns kriminalitet här. Vi har hittat patronhylsor och knivar på skolgården. Vi vet att drogförsäljare har grävt ner narkotika i skolans rabatter som vi har hittat.
– Barn kommer hit och berättar om att de varit med om olika saker, exempelvis att polisen har varit hemma hos dem. Jag känner till sju–åtta-åringar som springer ärenden åt äldre grabbar. Det är enstaka händelser, det är få elever vi pratar om. Men det här händer.
Som de flesta andra vi pratat med i Navestad pekar Pernilla Dahlgren på en rad bakomliggande faktorer till att det ser ut som det gör i området.
– Vi vet att en del familjer har ont om pengar. Vi vill exempelvis att barnen ska ha inneskor på idrotten och vi frågade oss om vi kan ställa de kraven på föräldrar som lever på bistånd? Vi kan inte ha orimliga krav på vårdnadshavare med svag ekonomi.
För föräldrar som själva har en låg utbildningsnivå kan det också vara svårt att vara stöd för barnen i skolfrågor.
– Jag är övertygad om att alla vårdnadshavare vill sina barn väl, men de har inte rätt förutsättningar. Vi har föräldrar som är analfabeter, hur ska de då kunna hjälpa sina barn med att läsa och skriva?
– Vi kan se kulturskillnader när vi behöver göra olika utredningar, till exempel för att en elev ska få läsa enligt rätt skolform. Då blir föräldrarna rädda och kan reagera i stil med ”ni säger att det är något fel på mitt barn”.
På Silverdansens skolgård har man hittat patronhylsor och knivar. Och i skolans rabatter har droghandlare grävt ner narkotika.
Lever man i stora familjer och med många syskon kan det också vara svårt att koncentrera sig på skolarbetet.
– När man bor trångt och inte får någon studiero, vad gör man då? Jo, man går ut och riskerar att träffa fel folk.
– Vi har också elever som blir lämnade vid skolan av äldre syskon. Då är vi tydliga med att säga "så fungerar det inte här". Det är vårdnadshavarna som lämnar barnen vid skolan, inte det äldre syskonet som också går på lågstadiet.
Samtidigt förstår hon utmaningarna som finns i ett utsatt område.
– Det är svårt att bryta sig loss. När ens mamma och pappa ligger och sover hemma kan barnen undra varför de ska gå till skolan? Jag känner elever som aldrig har varit längre bort än Mirum galleria, man lever och andas Navestad. Det är sorgligt, säger Pernilla Dahlgren.
Hur kan skolan bidra till att bryta mönstret?
– Skolan har ett stort ansvar för att de här barnen inte hamnar i utanförskap. Framförallt i de lägre åldrarna då man lär ut grundläggande kunskaper och värderingar. Alla är överens om att tidiga insatser, vid sex–tolv års ålder, är viktiga och kommer att spara pengar i framtiden. Vad kostar inte kriminalitet och utanförskap längre fram?
Samarbete behövs i skolan och även utanför skolan mellan aktörerna som verkar i Navestad, menar Pernilla Dahlgren.
Hur jobbar ni på Silverdansen med att få eleverna att göra rätt val?
– Vi vågar se problemen och tar tag i det direkt, annars kan det få konsekvenser senare. Vi har exempelvis elevcoacher sedan sex år tillbaka. Elevcoacherna, som har stor social kompetens, tar emot eleverna på morgonen redan innan skolan börjar. Vid behov knackar de dörr när elever inte har dykt upp till skolan. Elever som tycker det är tufft att gå till skolan kan mötas upp av en elevcoach som en trygghet.
Enligt Pernilla Dahlgren handlar det dock främst om att jobba med framtidstro.
– Vårt tydliga budskap är att alla kan bli läkare. Du behöver inte välja att bli springpojke, sälja droger eller välja bort skolan – i Sverige kan faktiskt alla vad de vill. Det här måste vi även informera vårdnadshavarna om. Det handlar om att våga bryta mönstret och se nya möjligheter.