Idag är Ellen Rydelius nästan fullständigt bortglömd i sin patriarkaliska hemstad Norrköping. Ett par av hennes böcker dväljs i Stadsbibliotekets slutna magasin. Det är ett sällsynt och orättvist öde.
Rydelius föddes 1885 i ett kvarter vid Södertull. Hennes far Per Axel var en selfmade man som arbetat sig upp från bodbetjänt till grosshandlare. Han hade tagit namnet Rydelius efter sin hemort, Östra Ryd. Ellen växte upp i en köpmansgård längs Drottninggatan. Och det var längs den som hon satte sina spår: hon lekte på landsortskyrkans S:t Johannes, idag Hörsalen, trappsteg, hon gick i Löfholmska flickskolan på Skolgatan. Hon var enda barnet: utåtriktad, fantasifull, språkbegåvad, läsglad samt fritt (och bortskämt) uppfostrad. Med sådana kvaliteter var det inte underligt att hemstaden tråkade ut henne: "Livet i Norrköping var gränslöst enformigt (...) och under pubertetsåren låg jag ofta och grät på schäslongen i mitt flickrum. Jag längtade efter ett brokigare liv. Dåtidens Norrköping var fattigt på konst, teater och musik", skriver hon i sina memoarer "Leva randigt".
Ovanlig kvinnlig student
Ellen Rydelius hade vidare vyer. När hon examinerades som privatist blev hon Norrköpings genom tiderna tredje kvinnliga student. Världen väntade på henne och Ellen Rydelius kunde knappt vänta. Nu bar det av till Uppsala för vidare studier. Långt efteråt skulle Ellen Rydelius se tillbaka på den tiden som en paradisisk tillvaro med böcker, diskussioner, kamratfester och kärlek. Tillsammans med studentkamraten Erik levde hon som 19-åring och omyndig i en fri förbindelse, ett så kallat samvetsäktenskap. I praktiken var de sambor. Ellen undertecknade också ett upprop om att legalisera samvetsäktenskap, vilket kom till familjens kännedom genom den ständigt konservativa Norrköpings Tidningar.
Hennes favoritämne var ryska, och hon övertalade, som alltid, sin pappa att låta henne resa till Ryssland. Hösten 1907 befann sig Ellen Rydelius i Kazan. Kärleken till det ryska skulle bli livslång men hon kallades hem redan efter några månader i Ryssland. Den katastrof som för evigt skulle prägla hennes liv hade inträffat. Tyngd av allt sämre affärer och högre skulder hade hennes pappa på nyårsafton 1907 vanmäktig dränkt sig i Motala Ström. Det var ett "Sinnesförvirringens och lifsledans offer", enligt NT som utförligt skildrade självmordet.
Journalist och pennskaft
Livet som bortskämd familjeflicka var över. Tack vare sina språkkunskaper fick hon jobb på Svenska Dagbladet. Hon blev en av Sveriges första kvinnliga journalister och en förebild till de "pennskaft" som Elin Wägner skulle skildra i sin klassiska roman. "Ligan" som de kvinnliga reportrarna kallade sig i verkligheten skulle bli ett stort stöd åt Ellen Rydelius under hela livet. Hennes journalistiska karriär tog henne vidare till Dagens Nyheter och Idun. Hon träffade också en kollega som hon skulle gifta sig med. Harald Wägner, bror till Elin, blev snart utrikeskorrespondent för Aftonbladet. 1914 föddes dottern Maria och Ellen Rydelius fann sig plötsligt som hemmafru i Berlin under första världskriget allt medan Harald rapporterade från fronten.
Ensamstående mor och frilansare
Med freden följde nästa krig: en fyra år lång skilsmässostrid mot Harald, som under åren i Berlin hade inlett ett nytt förhållande. Ellen fick vårdnaden om sin dotter och tog ett redaktörsjobb på Idun. Att vara ensamstående och yrkesarbetande mor var inte lätt. 1924 sade hon upp sig och flyttade med Maria till Rom: "Vid sidan av översättningarna skrev jag artiklar, översatte sagor och noveller och var ständigt på språng efter nya intryck och uppdrag. En free-lance's liv är hårt, men man är fri. Jag hade själv valt, och jag kunde inte både få det självständiga liv jag älskade och borgerlig trygghet", deklarerade hon i sina memoarer.
Ellen Rydelius föregrep alltså dagens mediesitaution med nästan 100 år. Begreppet frilans var inte etablerat ens 1951 när hon gav ut sina memoarer. Hon var en föregångare, delvis av nödtvång. Även om Ellen Rydelius levde modernt så var inte hennes estetiska ideal moderna. I Berlin bevittnade hon modernismens första uttryck och blev inte imponerad, i Provence många år senare har hon inte mycket att säga om Cézanne medan det öde påvepalatset i Avignon förlöser hennes språk och fantasi. Hennes ryska översättningar var inga enkla hastverk för snabba pengar: Lev Tolstoj, Dostojevskij, Tjechov. Hennes förmåga att hålla i pengar var mycket begränsad. Att leva randigt var ett liv i bjärta kontraster: själsligt rikt men materiellt påvert.
Som vanligt kom Ligan till hennes hjälp. Kollegorna Elisabeth Krey och Agnes Lindhagen hälsade på. Ellen visade dem Rom och när de tog avsked undrade de varför hon inte skrev en bok om Rom. Redan på hösten samma år hade Ellen Rydelius sålt in idén till Bonniers. 1927 kom reseguiden "Rom på 8 dagar". Den var, för svenska förhållanden, ny i genren: personligt skriven och späckad med kulturhistoria och tips om italiensk mat och dito restauranger. Boken blev en succé och utkom i tio upplagor ända fram till 1963. Mitt eget slitna exemplar är från 1949, inköpt i april och säkert inför en stundande Romresa.
Återupptäckt av Carina Burman
Den som främst har hållit Ellen Rydelius minne vid liv under senare år är Carina Burman, som nyligen gav ut "Vi romantiska resenärer - Med Ellen Rydelius i Rom". Hon har gått i Ellens fotspår från Norrköping till Uppsala och favoritstaden Rom. De är också båda flitiga författare, om än i olika genrer.
Ellen Rydelius skrev 23 titlar i samma serie och kallades "Sveriges Baedeker". Under andra världskriget fick hon hålla sig hemma och försörjde sig som flitig föreläsare, både live och i radio som "handelsresande i städer". När den stora turistvågen kom efter kriget blev hon "riksreseledare", inte sällan tillsammans med sin dotter, som behållit pappas efternamn och tagit sitt smeknamn till förnamn. Ria Wägner gick i sin mammas fotspår när det gällde resor, mat eller journalistik. Till Norrköping återvände Ellen Rydelius sällan efter 1919, då modern dog, och då som föreläsare. Hemstaden var förknippad med tristess och trauman, men i sina memoarer ger hon den en pliktskyldig upprättelse: "Min stad har genomgått en enorm utveckling från trist och kulturfattig fabriksstad till kulturstad".
Och under 50-talet blev hon till och med bli intervjuad av Norrköpings Tidningar!