Undersköterskan Johan Lindholm, sköterskan Fredrik Eriksson och verksamhetschefen Robert Svensson har tillsammans med övrig personal kämpat mot covid-19 i över ett års tid.
För somliga känns covid-19 inte mer än en vanlig förkylning. Andra blir mer sjuka – mycket mer sjuka. Det är då man hamnar på Vrinnevisjukhusets intensivvårdsavdelning. I över ett år har människor från vårt område bokstavligen kämpat för sina liv på iva.
Det är här man kan hamna. Det är här man inte vill hamna.
En fredagseftermiddag i april får vi göra ett besök på den fruktade avdelningen. Verksamhetschefen Robert Svensson möter upp vid entrén tillsammans med sköterskan Fredrik Eriksson och undersköterskan Johan Lindholm och leder oss till ett konferensrum. Samtidigt som vi sitter och pratar tar personalen hand om de sju patienter som den här dagen ligger inne på iva med covid-19.
Tillsammans har de över 40 års erfarenhet av sjukvårdsarbete, men de har inte sett något som liknar det de ser nu.
– Det senaste året går inte att jämföra med någon annan tid. Då tänker jag på arbetsbördan, mängden patienter, mängden förändrade förutsättningar, brist på läkemedel, brist på skyddsutrustning. Vi har också fått ändrat organisationen många gånger. Vi har fått ändra från vecka till vecka, om vi behövt det. Organisationen är i grunden inte byggd för de här förutsättningarna. Den är byggd för långsiktigt sjukvårdsarbete, säger Robert Svensson.
Om det nu finns någon där ute som fortfarande inte tar det här på allvar – som fortfarande inte tror att man själv kan drabbas – så bör ni nog tänka om när ni hör Robert Svensson förklara själva sjukdomsförloppet
– Det handlar framförallt om svåra andningssvårigheter. Om man inte får bukt med de här andningssvårigheterna får man syresättningsproblem, som får konsekvenser för de andra organen. Och där har vi sett både cirkulationspåverkan, alltså att man inte klarar av att upprätthålla ett adekvat blodtryck, och svikt hos njurarna som kräver dialys. Sedan är handlar det om koagulation, det är jättevanligt med proppar. Det här kan ge en del komplikationer som också kan påverka samma organ; lungor, hjärta och njurar.
Bland unga kan det finnas en bild av att det bara är äldre som drabbas. Hur ser ni på det?
– Under hela tiden har det funnits en variation av åldrar. Just nu, när det mest handlar om den brittiska mutationen, så har vi haft ett antal patienter födda på 1980-talet. De har inte haft några tunga bakomliggande sjukdomar. De har tidigare varit friska. Nu har de varit väldigt sjuka, annars skulle de inte ha hamnat här, säger Robert Svensson.
Krävs det att någon man känner ska bli sjuk för att man ska ta det på allvar?
– Det kan vara svårt att till sig något när det inte drabbar en själv först och främst. När Adam Alsing gick bort blev det en medial upphaussning; nu blev det allvar. Det är ju obeskrivligt att en sån sak, att en kändis blir sjuk och avlider, behövs för att folk ska ta det på allvar, säger Fredrik Eriksson.
"Jag skulle också gärna gå och ta en bira och titta på fotboll, men tyvärr funkar det ju inte så", säger sköterskan Fredrik Eriksson.
Hur ser ni på att det finns de som tycker att rapporteringen kring covid-19 är överdriven?
– Då blir man oerhört frustrerad. Nu pratas det hela tiden om vaccin och det kommer nya budskap där också, man tolkar det sig till sin egen fördel. Typ "nu börjar vaccinet komma, då kan vi börja släppa loss igen", säger Johan Lindholm.
Kan ni förstå att folk är trötta på att läsa om covid-19?
– Det kan jag förstå. Jag själv följer inte vad som skrivs och sägs om sjukdomen när jag kommit hem. Jag skulle också gärna vilja gå ut och ta en bira med kompisarna och gå på fotboll. Men det funkar ju tyvärr inte så, säger Fredrik Eriksson.
Om det fortfarande är någon som inte tycker att det är så viktigt att följa restriktionerna för att minska risken för smittspridning – tänk då på följande:
– Hela sjukvården är hårt pressad av det här. Vi har inte samma kapacitet för att ta hand om andra sjukdomar. Sjukvården är ju bra att ha när det händer tråkiga saker. Vi har ju olyckor och andra trauman i samhället, på arbetsplatser exempelvis. Det finns sjukvård som yngre behöver, exempelvis barnsjukvård, säger Robert Svensson.
Ni kan exempelvis få ställa in cancerbehandlingar?
– Jag tror inte att man ställer in eller låter bli, men det blir tidsmässigt påverkat. Det kan gälla allvarliga sjukdomar som cancer, men det kan även gälla andra sjukdomar som när någon kommer in och behöver operera en fotledsfraktur eller liknande. Om personalen är placerad på iva kan man inte lika många kvar på operation som tidigare. Då kan man inte samma kapacitet. Det här behöver man ta till sig, tycker jag.
En färgskala avslöjar hur allvarligt läget är för patienten.
Under den här pågående tredje vågen har läget på Vrinnevisjukhuset varit ansträngt i flera veckor. Tidigare har länets största sjukhus, Universitetssjukhuset i Linköping haft flest patienter, men måndagen den 19 april var det 57 patienter på Vrinnevisjukhuset och 52 patienter på US. I slutet av mars fördubblades antalet patienter på iva på en kort tid och läget är oförändrat allvarligt.
Har ni någon uppfattning om när situationen kan förbättras?
– Vi har inte nått max än, vi vet inte var det ligger. Vi vet inte hur länge det kan hålla på. Men det finns prognoser som säger att det kan handla om veckor. Det känns oerhört oroande. Vi vet att det inte är över, säger Robert Svensson.
Hur länge orkar ni jobba så här?
– Vi vet ju att det snart kommer en sommar. Vi har haft personal som har jobbat hela våren och haft det jättetungt. De hade ingen semester förra sommaren. Som chef skulle jag inte vilja göra annat än bevilja semestrar, men en fortsatt smittspridning hotar personalens möjlighet till ledighet.
Den här pandemin har nu pågått i över ett år. Är det något som är annorlunda nu jämfört med i början?
– Den största utmaningen just nu är ju uthålligheten, att det pågått så länge. Det finns heller ingen riktig ljusning, även om vi givetvis hoppas på det nu när folk ha fått antikroppar och vaccinationen rullar på. Sjukdomen har också ändrat sig lite, det är som att lära sig en ny sjukdom, säger Robert Svensson.
Majoriteten av de patienter ni behandlar blir räddade. Beskriv den känslan?
– Den är enorm, särskilt när man kan se patienter komma tillbaka och hälsa på. Det kan vara patienter som man knapp känner igen, säger Robert Svensson.
"Jag blir frustrerad", säger undersköterskan Johan Lindholm om den slappa attityden mot covid-19.
– Det är en skön känsla. Mycket skön. När man har kämpat, lagt patienten i bukläge ett otal gånger och andra saker hela tiden ... och så träffar man dem ute i korridoren. Man ryser, säger Johan Lindholm.