När Evelina Arlehed Bergenbrant och Daniel Bergenbrant väntade sitt tredje barn kände de en viss oro för hur situationen på Vrinnevisjukhuset skulle se ut. Familjens vinter och vår hade bestått av försenade tider till barnmorskan. Evelina har dessutom epilepsi vilket gör att hon har rätt till att genomföra rutinultraljud i tid, men även det blev försenat i brist på tillgänglig personal.
Situationen på Vrinnevisjukhusets Kvinnoklinik har varit turbulent den senaste tiden, vilket vi tidigare har berättat om. Brist på personal och reducerade vårdplatser har skapat en oro hos kvinnor som väntas föda barn under sommaren. När cheferna på Kvinnokliniken frånsade sig sitt miljöansvar förvärrades läget ytterligare.
När vi träffar familjen Bergenbrant berättar de om stressen inför förlossningen. Evelina var beräknad att föda den 5 juni vilket var mitt i den då pågående vårdstrejken.
– Jag vet att jag var orolig innan, men vi gick två veckor över tiden så läget hann lugna sig, säger Evelina Arlehed Bergenbrant.
När värkarna väl började komma och paret bestämde sig för att åka in möttes de till sin förvåning av en folktom förlossningsavdelning.
– Det kändes väldigt lugnt på själva förlossningen. Vi märkte inte av någon personalbrist och vi hade personal inne i rummet nästan hela tiden, säger Evelina Arlehed Bergenbrant.
Daniel Bergenbrant berättar att han var missnöjd med besöken innan förlossningen. Han säger att det var mycket förseningar och att de inte hade känt sig särskilt välkomna.
– Men när vi väl skulle föda och blev incheckade var allt kanon. Det finns en kaffeautomat som är till för alla pappor och den brukar ha en "pappakö", men jag var jämnt där själv, säger Daniel.
Paret berättar att den främsta anledningen till deras positiva förlossningsupplevelse var barnmorskornas agerande.
– Det var framför allt en barnmorska som man kände att hon verkligen var där för att jobba, säger Daniel Bergenbrant.
Vad hade barnmorskan för egenskaper som ni uppskattade?
– Hon frågade direkt vad vi hade för önskemål och frågor. Hon tog verkligen tag i saker och agerade, säger Evelina.
Hon berättar att barnet, som i dag heter Svea, stod mot bäckenbenet vilket gjorde att förlossningen blev relativt utdragen.
– Barnmorskan agerade och roterade henne och sedan stannade hon kvar tills Svea var ute. Hade hon inte gjort det hade det blivit en väldigt långdragen förlossning, så hennes agerande uppskattade jag verkligen, säger Evelina.
Lollo Makdessi Björkström, tillförordnad verksamhetschef på Vrinnevisjukhusets Kvinnoklinik, berättar att sommaren har varit ansträngd periodvis och att födande har behövt hänvisas till andra sjukhus.
Hon förklarar att det är bra om födande i Östergötland är medvetna om att de kan bli hänvisade till en annan förlossningsenhet.
– Men de allra flesta kvinnor som planerar att föda hos oss kommer ändå att kunna göra det. Vi är inte nöjda med att behöva hänvisa.
Lollo Makdessi Björkström säger att det även har varit lugnare perioder under sommaren där de har kunnat hjälpa andra förlossningsenheter som just då har haft det ansträngt.
Hon berättar att det är svårt att göra en bedömning av sommaren redan nu.
– Vi är nu mitt i semesterperioden och bedömer att vi inte kan göra en utvärdering av sommaren innan den är över. Det är svårt att ge en helhetsbild över hur många vi till exempel har behövt hänvisa till andra enheter, säger Lollo Makdessi Björkström.
Efter att ha fött sitt tredje barn på Vrinnevisjukhuset kan Evelina Arlehed Bergenbrant konstatera att alla förlossningsupplevelser har varit liknande och att det inte var någon märkbar skillnad den här gången jämfört med tidigare. Det trots att hon hade förväntningar på en mer rörig avdelning.
– Det enda är att avdelningen kändes tommare under den här förlossningen. De andra gångerna har man ändå sett folk i korridoren, men nu såg man knappt någon förutom barnmorskor, säger Evelina.
Är det något du vill skicka med till kvinnor i Norrköping som ska föda i sommar?
– Så här i efterhand finns det ingenting att oroa sig över. När man föder barn är man väldigt utelämnad och då vill man känna att de har full kontroll. Och det har de verkligen haft, säger Evelina.