Den lilla taxen Pluto är en stor glädje i vardagen för Marianne och Anders. Men efter vårdens misstag som ledde till att Marianne tvingades amputera ena benet har de inte kunnat gå ut på promenader som förr.
Det var i början av oktober 2019 som Marianne Wilking sökte vård på vårdcentralen i Finspång på grund av en konstig känsla i benet. Foten stack och domnade. Efter undersökning konstaterades att pulsen och blodcirkulationen i benet var normal och hon skickades hem igen. Senare mot kvällen blev hon dock sämre – maken Anders hittade henne liggandes på golvet.
– Hon hade ont i benet och kunde inte stödja på det. Då ringde jag ambulans, berättar han.
Marianne kördes till akuten på Vrinnevisjukhuset där hon lades in på grund av "allmän avtackling", det vill säga allmän försämring. Hon undersöktes av en läkare och lades sedan in på en vårdavdelning. Men trots problemen med benet undersöktes inte detta. I stället dröjde det ända till nästa dag innan en sjuksköterska uppmärksammade att Marianne hade nedsatt styrka och cirkulation i högerbenet och kallade på läkare.
– Då var benet vitt, blått och brunt, berättar Marianne.
Läkaren tog omedelbart beslut om att hon skulle köras till Universitetssjukhuset i Linköping eftersom hon inte hade något blodflöde i benet. Där kunde man sedan konstatera att benet inte skulle gå att rädda – det hade gått för lång tid.
– Då förstod jag att benet skulle åka av, säger Marianne.
Vad kände du då?
– Jag reagerade inte så mycket, jag fick mycket morfin och var inte vid min rätta sinnesnärvaro. Det är nu jag börjat tänka mer på det.
Idag är Mariannes liv till stora delar förändrat. Höger ben är amputerat och den protes hon fick har inte passat. Mycket av gåträningen har uteblivit på grund av pandemin. Hon måste nu förflytta sig i rullstol, vilket innebär att hon både behöver hemtjänst flera gånger om dygnet och färdtjänst för att ta sig någonstans.
– Jag kan ju inte göra något spontant längre. Inte åka och hälsa på barnbarnen i Uppsala, säger hon.
– Vi brukade göra allt tillsammans, berättar maken Anders.
– Vi åkte och handlade och åkte på utflykter.
En stor glädje i vardagen är den lilla taxen Pluto, men efter det som hänt har de inte kunnat gå ut med honom som innan. De är därför oerhört tacksamma för grannarna Ann-Britt, Bo och Lena som hjälpt dem. Marianne försöker hålla sig positiv, trots att hennes liv nu är förändrat för alltid.
– Jag vill egentligen inte tänka på det, för då blir jag arg över att de inte tog hand om mig som de skulle, säger hon.
Livet är till stora delar förändrat för Marianne sedan benet amputerades, men hon försöker hålla sig positiv och inte tänka för mycket på det: "För då blir jag arg att de inte tog hand om mig som de skulle."
Det var en närstående som hjälpte henne att göra en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, som i ett nyligen fattat beslut kritiserar Vrinnevisjukhuset för det inträffade. Dels anses Marianne inte ha fått en vård av god kvalitet, dels har sjukhuset inte säkerställt att personalen haft uppgifter om hennes hälsotillstånd. Förutom att Marianne kort innan sökt vård för sitt ben borde man på Vrinnevisjukhuset också ha uppmärksammat att det fanns en ökad risk för blodpropp i benet, skriver Ivo. Den ökade risken berodde på att Mariannes blodförtunnade medicinering minskats ett par månader tidigare på grund av en magblödning.
Nils Wilking, den närstående som hjälpte till med anmälan, är själv läkare och kritisk till vårdens hantering.
– Det är inte den enskilda läkaren som ska lastas för detta, utan det här handlar om brister i sjukvårdsorganisationen – hon låg inne över ett dygn innan rätt diagnos ställdes, säger han.
Ingen kritik riktas mot vårdcentralen i Finspång eller Universitetssjukhuset.