Joakim Samuelsson och barnen Ville och Stina förlorade sin kärlek och mamma Maria i livmoderhalscancer i januari 2015. De har genom åren orkat berätta om livet före, under och efter. "Kan vi, genom vår historia och vår berättelse, få andra att hitta tröst, att orka ta ett steg till och gå vidare så är det värt oerhört mycket."
Joakim Samuelsson, 40, och barnen Stina, 14, och Ville, 9, förlorade sin kärlek och mamma Maria i livmoderhalscancer i januari 2015. Familjen hade levt och kämpat med vardagen i två och ett halvt år, när Mia under den tiden drabbats av flera återfall, svåra operationer och upprepade strål- och cellgiftsbehandlingar.
Jocke och Mia, det är så alla kände de två, träffades på en fest i Smedby i Norrköping 2001, vigdes av tv-profilen Ingvar Oldsberg (!) på Baldersnäs Herrgård i vackra Dalsland 2007 och hade precis fått sitt andra barn, Ville, när det overkliga beskedet svepte undan fötterna och kastade omkull allt 2012.
– Vi satt i ett kalt och torrt rum på Vrinnevisjukhuset med ett par stolar och ett skrivbord och fick beskedet där av läkaren – rakt upp och ner. Det var konstigt. Jag hade hört talas om hur andra drabbats av just det här, men så plötsligt satt vi där. Det fanns inte. Mia var 29 år. Hon var ung och odödlig. Vi skulle ju kicka igång vårt familjeliv, säger Jocke.
– Stina var fem år och Ville var bara ett par månader.
Från den dagen blev sig inget likt längre för familjen Samuelsson.
Jocke och Mia berättade om sin kamp och sitt liv på en blogg, som växte snabbt med tiden och skapade kontakter långt utanför sin närmaste krets.
– När Mia fick sin diagnos fick vi ett enormt stöd av våra nära och kära, men med det följde också en massa frågor över sms om hur Mia mådde, hur behandlingarna gick och vad som skulle hända sedan... Det kunde vara upp emot 30 sms på en dag. Vi orkade helt enkelt inte med allt. Därför startade vi en blogg, där vi inte utelämnande något. Vi hade inget att skämmas över, säger Jocke.
Bloggen växte till något ingen av de kunde ana där och då.
– Vi gjorde den tillsammans – den sjuka och den anhöriga. Responsen blev så omedelbar och så mycket större.
Sommaren 2014, dagen efter midsommar, kom beskedet att cancern var kronisk och att Mia inte skulle bli frisk. Tillsammans med ett barntraumateam i Norrköping planerade paret noggrant hur de skulle berätta för barnen – främst för Stina, som var stor nog att förstå.
– Det är det värsta ögonblicket i mitt liv. Det var fruktansvärt, säger Jocke.
– När vi berättade att Mia inte skulle bli frisk sa Stina "då kommer ju du dö, mamma"... och vi svarade ja. Vi var hela tiden öppna mot barnen.
Jocke fortsatte, efter viss vånda, att ensam fortsätta skriva i bloggen under en längre tid. I dag är bloggen vilande, men Jocke har inte slutat berätta i föreläsningar, poddar och möten.
– Jag har pratat med många män genom årens lopp i samma situation. Det har funnits, det finns och det kommer finnas en Mia till, en Jocke till och en Stina och Ville till. Kan vi, genom vår historia och vår berättelse, få andra att hitta tröst, att orka ta ett steg till och gå vidare så är det värt oerhört mycket.
Vad vill du säga till andra, som upplevt eller upplever det du och dina nära gått igenom?
– Det finns hopp. Man kan välja att må bra, men det ligger just i valet... Det är jätteviktigt. Man måste vilja att välja att må bra. Livet kommer pröva en. Livet har prövat oss hårt som familj, men vi har valt att gå vidare och må bra.
Cancerfondens kampanj Rosa Bandet pågår under oktober varje år med syftet att samla in pengar till forskning och sprida kunskap om cancer.
Idag lever han tillsammans med Jessica i ett nytt förhållande. Det var inte ett alldeles enkelt val och steg.
– Mia och jag pratade mycket under hennes sista tid om hur jag skulle gå vidare. Hon ville se mig lycklig. Det var hennes önskan. Jag är enormt tacksam över att hon hade den orken och den styrkan att visa mig det.
Men?
– Jag kände skuld och var rädd för vad min närmaste omgivning skulle säga och tycka om jag träffade någon ny. De tankarna kom över mig många gånger, men det visade sig vara en ogrundad rädsla. Mina och Mias närmaste har varit stöttande hela, hela vägen.
– Jag njuter mer av de små sakerna i livet. Det är ingen klyscha. Jag har valt, som person, att njuta av saker jag inte alls reflekterade över tidigare. Att slänga skräp ihop var en fantastisk liten stund. Det låter konstigt, men det stora finns i det lilla. Man behöver inte jaga lyckan, när den kanske finns runt knuten, säger Jocke Samuelsson.