– Det är fruktansvärt. Hon har till och med lyckats skära sig på den psykavdelning hon varit inlagd på. Numera vågar jag knappt gå och lägga mig i rädsla för att få det där samtalet, säger mamman.
Tårarna rinner nedför hennes kinder, där hon sitter i vardagsrumssoffan bredvid sin sambo. Vi kan kalla dem Helena och Johan, för att skydda den person det egentligen handlar om – Helenas dotter, som här får namnet Johanna. En tjej någonstans mitt i tonåren, som inte längre orkar leva, och som försökt att ta sitt liv flera gånger. Eller har det varit ett rop på hjälp? Helena skakar på huvudet. Hon vet inte.
Och hon har knappt hunnit att återhämta sig. För bara några dagar innan vi ses fick hon larm om att Johanna hittats på ett järnvägsspår mitt i natten. Men innan Helena och Johan berättar mer tar de oss tillbaka i tiden.
– Det började när Johanna var i elvaårsåldern, hon bytte skola och blev helt plötsligt inbunden, från att tidigare varit en pysslig glad tjej som gillade att klä ut sig och spela teater, säger Helena.
När hon var i tolvårsåldern skar hon sig första gången.
– Vi blev totalt chockade. Så vi kontaktade BUP, men väntetiden var lång. Dit gick vi några gånger, men det gav inte så mycket. Så jag ordnade annan psykologkontakt. Men Johanna ville inte prata och så har det varit och är fortfarande, fortsätter Helena.
Hur många gånger Johanna skurit sig efter det och fått åka till akuten och sy har både Helena och Johan tappat räkningen på. Däremot minns de väldigt tydligt en natt i mars förra året. Johanna hade svalt tabletter och det blev ilfart till barnakuten på Vrinnevisjukhuset.
I mars i år hände det igen. Under en permission från barn- och ungdomspsykiatriska kliniken, avd 40 i Linköping, där hon var inlagd för att ställa om medicinen, svalde hon tabletter på nytt.
– Jag låg inne med henne i nästan två månader. Men det blev inte bättre. Kravet är att vårdnadshavaren ska vara med, men i vissa fall är det inte bra. Johanna ville inte ha oss där, konstaterar Helena.
Det var också då, som Helena upptäckt att Johanna hade rakblad på bordet i sitt rum.
– Hur är det ens möjligt? Vid ett tillfälle hade hon skurit sig två gånger på samma dag. Svaret jag fick från personalen var att de inte hade möjlighet att visitera, eftersom hon var där frivilligt, säger Helena.
– Det är helt sjukt, man får inte kränka någon, men det här handlar om barn, som tänker ta sina liv, tillägger Johan.
Helena bestämde sig för att gå runt på avdelningen och kolla hur säkerheten såg ut.
– En morgon hittade jag köksdörren olåst, det hade ju bara varit att gå rakt in och ta en kökskniv, säger hon och allt finns dokumenterat i hennes mobil.
När Johanna skrevs ut erbjöds hon plats på det nyöppnade HVB-boendet Fyrbylund i Norrköping. Ett boende för ungdomar i åldern 13–17 år med allvarliga psykiska problem. Hon flyttade in i början av sommaren.
Men därifrån har hon rymt flera gånger. Senast alldeles nyligen när hon hittades på tågspåret. Polisen fick tvångsomhänderta henne. Men på psykakuten i Norrköping, fanns ingen plats. Samma besked lämnade avd 40 i Linköping.
– Polisen lyckade ändå få in henne där till slut. Några timmar senare hade hon skurit sig igen, trots att hon var tvångsinlagd. Avdelningen kontaktade senare Fyrbylund för att de skulle hämta henne, men därifrån sa de nej, eftersom de inte kunde garantera hennes säkerhet. Det känns så bra, att de inte gick med på det, säger Helena.
Hon har försökt att få dottern att bli omhändertagen enligt LVU, lagen om vård av unga, men fått beskedet av socialtjänsten, att det inte är möjligt med personer som mår psykiskt dåligt.
– Johanna måste bli inlåst med rätt hjälp. Men var finns den hjälpen? tillägger Johan, medan tårarna rinner ner för Helenas kinder.
Hon är utmattad.
– Varje gång telefonen ringer är jag livrädd för att de ska säga att Johanna tagit sitt liv. För jag vet att hon kommer att lyckas som läget är nu. Jag känner att hon gett upp. Och det är mitt barn. Jag vet inte vad jag ska göra mer. Men hade vi varit missbrukare är jag övertygad om att vi fått snabb hjälp, säger hon.
Johan fyller i:
– Ingen äger tydligen frågan om Johanna. Det är så många inblandade – socialen, psyk och Fyrbylund bland annat. Och Helena får ägna större delen av sin tid att åka runt på möten. Men det leder inte till något.