Anna och Anders har delat över 20 år tillsammans. Och kärleken gör att de orkar, trots att vardagen stundtals är kaotisk.
En julidag 2021. På ett kafé sitter Anders. Han har läst flera artiklar som publicerats i tidningen om psykisk ohälsa. Fokus låg bland annat på den psykiatriska vården och anhörigas syn på den. Och han har lite funderingar. För där hemma i sängen ligger hustrun Anna som är några år över 40. Oförmögen att ta sig upp. Viljan och orken att äta, klä sig, duscha eller engagera sig för familjen finns inte.
Anna är inne i ett skov i sin bipolära sjukdom, en sjukdom som drabbar runt tre procent i Sverige och som brukar debutera i åldern 15 till 30 år.
Annas skov kan pågå i flera dagar och är karaktäristiska för just den här typen av psykisk sjukdom, där den drabbade pendlar mellan manier och depressioner.
– Hon åker ut och in på psyket, så har det sett ut sedan hon blev riktigt dålig för några år sedan, säger Anders.
Vi ska komma att ses två gånger till. Men vi återgår till mötet på kaféet. Anders berättar ärligt och öppet om sin maktlöshet. Han har Annas godkännande att dela med sig av det liv de lever – långt från det som de drömde om efter den där första kyssen utanför biblioteket för över 20 år sedan. Det var då de blev ett par.
En bov i dramat för Anna har alkoholen kommit att bli. I kombination med mediciner gör den att hon ibland får väldiga vredesutbrott.
– Vissa gånger har det varit så illa att jag fått ta med barnen och bo på hotell. Jag tror att jag lagt ut över 40 000 kronor på hotellnätter, säger Anders.
Så lämnar han kaféet. Det börjar bli dags att dra sig hemåt. För det är han som får familjens vardag att gå runt med allt som hör till – tvätta, städa, handla och laga mat. Yngsta dottern kommer snart hem. Då måste han finnas där.
En julidag 2022. Vi träffas igen. Den här gången i familjens hem som svämmar över av gröna växter. Annas intresse syns tydligt.
Anna älskar att pyssla med sina blommor. "Ibland glömmer jag helt bort tiden", säger hon.
Nu är hon själv med. Hon sitter vid köksbordet och försöker att sätta ord på hur det är när en sjukdom tar över och gör livet till ett kaos. Så pass att orken inte finns till för att vara mamma eller hustru.
– Det jobbiga är när vår yngsta dotter ber om hjälp och alltid går till Anders. Sedan har jag alltid dåligt samvete eftersom jag går och lägger mig klockan sju varje kväll. Anders får sitta ensam i soffan, säger hon.
Diagnosen bipolär fick Anna för flera år sedan. Både hon och Anders är övertygade om att hennes uppväxt har en stor del i hennes insjuknande. Nu kämpar de för att få till en traumautredning för att Anna ska få rätt hjälp. De menar att hennes symptom i grunden förstärks av ett posttraumatiskt stressyndrom.
– Jag blev mobbad i skolan. Jag gick hem och grät, men sa aldrig något till mina föräldrar, säger Anna.
Hemmet var inte heller den trygga tillflykt som hon hade önskat. Långtifrån.
– Till slut orkade jag inte. Jag funderade på alla olika sätt att ta mitt liv på. Vid ett tillfälle tog jag farmors burk med sömntabletter och svalde mängder. Då var jag 15 år, säger hon.
Efter fyra dygn hemma i flickrummet vaknade hon. Hon säger att hon upplevde att ingen i hennes närhet egentligen i ifrågasatte varför hon hade legat i sitt rum i så många dagar.
På något sätt lyckades Anna ändå få lite rätsida på livet och tog sig igenom gymnasiet. Samtidigt växte sig tankarna starkare om att något var fel.
– Jag hade ingen ork till något, men så plötsligt kände jag att jag skulle ha kunnat fixa världsfreden, säger hon.
Numera finns ett skyddsnät för familjen. Socialen är inkopplad. En lägenhet står redo om Anders måste ta med sig barnen bort från hemmet. Hotellnätter behövs inte längre.
Familjens hundar betyder enormt mycket för Anna. De ger henne lugn och trygghet.
Just den här sommaren har Anna mått bättre. Och varje gång tänds en strimma hopp – både för Anders och Anna – om att allt ska bli bra.
En julidag 2023. Vi träffas på nytt. Anna sitter på samma plats vid köksbordet. Hon är glad för att hon har sovit bra den gångna natten. Det bådar gott för dagen.
Vi skulle egentligen ha träffats redan i höstas för att ta bilder till den här artikeln. Men flera gånger har Anders fått ringa återbud – Anna har börjat må dåligt. Men i januari vände det efter att Anna blivit inlagd på psykiatriska kliniken.
– Jag har inte druckit alkohol sedan den 24 januari. Nu funkar medicineringen mycket bättre också, säger hon.
Anders ser till att Anna får medicinerna vid rätt tidpunkt och han är glad över hennes förbättring.
En ytterligare del i det förbättrade måendet är också att Anna har fått en bra kontakt med öppenpsykiatrin. Idag finns fyra öppenvårdsmottagningar i Norrköping, som erbjuder samtalsbehandling, läkemedelsbehandling och läkaruppföljning.
På den psykiatriska avdelningen på Vrinnevisjukhuset har Anna också möjlighet till så kallad självinläggning. Det innebär att hon har tillgång till ett rum och till personal som snabbt är på plats.
I perioder har Anna varit inlagd på psykiatriska kliniken på Vrinnevisjukhuset. Senast i januari i år. Efter det mår hon bättre än på länge.
Anna köar just nu också till den efterlängtade traumautredningen.
Trots förbättringen är det ändå en bit kvar för henne. Hon har flyttat ner i källaren i familjens villa för att få lugn och ro. Och för att inte oroa barnen. Det är ett krav från socialen, för de maniska skoven kommer fortfarande ibland.
Anna och Anders får frågan om hur de upplever att barnen påverkas av Annas sjukdom.
– De är i olika åldrar och hanterar det lite efter det. Men det gemensamma är nog att de känner sorg över att inte ha sin mamma fullt ut, svarar Anders.
Du, Anders, drar ett tungt lass. Känner du aldrig att du vill lämna allt?
– Nej, det är sjukdomen som gör det här med Anna, inte Anna själv. Så ser jag det.
Anna och Anders börjar att se ljust på livet igen. Och kärleken lever. På väggen hänger mängder av torkade blommor - buketter som Anna fått av Anders genom åren.
Det råder inget tvivel – kärleken är fortfarande ett starkt kitt mellan dem. Men visst önskar Anders att allt skulle ha sett annorlunda ut
Och det finns hjälp att få för dem som står vid sidan om.
– Det finns anhörigstöd, både inom öppenvården och på avdelning. För när någon insjuknar i bipolär sjukdom påverkar det vanligtvis hela familjen, som säkerligen sett patientens förändringar i måendet över tid, säger Daniel Nahlbom, verksamhetschef för psykiatriska kliniken i Norrköping.
Han säger också att om det inte finns ett samtycke mellan patienten och de närstående jobbar man för att motivera patienten så att de ska få vara delaktiga.
Annas dröm om ett vanligt liv har börjat komma.
– Jag skulle vilja jobba igen. Men samtidigt inser jag att jag aldrig kommer att kunna det. Eller kan jag det?
Så tänds ett litet hopp igen.
Anna och Anders heter egentligen något annat. Men hänsyn till barnen i familjen framträder de heller inte öppet på bild.