"Emma" hyllar personalen på skolan. "Jag måste få poängtera det här. De är inte kreti och pleti som jobbar här, utan duktiga lärare", säger hon.
NT har i en rad artiklar berättat om problemen med våld, hårt språkbruk och hot på Mosstorpskolan i Skärblacka. En anställd har beskrivit det som en "kaos-skola" där eleverna har tagit över.
Catarina Jeppsson är VFU-ansvarig (verksamhetsförlagd utbildning) på Linköpings universitet. Hon uppger att man tidigare har haft goda erfarenheter av att placera sina studenter där och att handledarna på skolan har varit mycket bra.
Under hösten har man haft tre placerade på Mosstorpskolan. Två av dem blev klara med sina praktikplatser 11 oktober.
Men den tredje praktikplatsen valde man att avbryta efter två av planerade fem veckor.
– Vi fick signaler om att det inte stod så bra till på skolan. Det hände saker som vi inte hade räknat med, så vi stoppade VFU:n, säger Jeppsson och fortsätter:
– Studenten måste känna att de vill vara kvar i yrket och de behöver komma till en skola som fungerar och där de kan utveckla sina lärarförmågor och få stöttning i det.
Är det vanligt att ni avbryter en VFU?
– Det är inte ovanligt men att det sker av trygghetsskäl händer inte ofta. I det här fallet handlar det mer om möjlighet till bra handledning och förutsättningar för sådan.
Liu-studenten har omplacerats till en annan skola att fullfölja sin praktik på.
– Mosstorpskolan är en skola i kris just nu. De behöver lägga sina krafter på andra saker än att stötta våra studenter. Vi kommer inte att placera elever på där igen förrän man har säkerställt att skolan mår bra, säger Catarina Jeppsson.
LiU-studenten vill inte framträda med namn och bild. Vi har därför valt att kalla henne för Emma. Både hon och LiU ansåg till slut att situationen blev ohållbar för henne.
– Om jag hade jobbat där hade jag sagt upp mig. Lärarna på skolan får inte det stöd som de behöver, säger hon.
Under sin första dag möttes hon av väktare som skolan hade kallat in för att öka tryggheten. Under sin tid på Mosstorpskolan blev hon själv inte utsatt för något våld eller kränkning. Men hon såg flera slagsmål mellan elever och ett utbrett stök och tjafs i korridorer och inne i klassrum.
Och hon såg hur illa behandlade många av lärarna blev av eleverna.
– Jag blev häpen hur de tilltalade lärarna. De blev kallade både det ena och det andra. Det har vuxit fram en kultur där barnen hela tiden testar gränserna mer och mer.
Under tiden som Emma var på skolan fick hon höra åtskilliga vittnesmål från lärarna. Mörka historier om slag, sparkar och stryptag och ständiga glåpord mot personalen.
Hon har funderat på hur och varför det kan ha blivit så här på Mosstorpskolan.
– Jag tror att gränserna sakteliga har flyttats. Det börjar inte med att någon plötsligt slår en lärare, snarare att en lärare blir kallad hora eller kärring utan att det blir några konsekvenser av det. Sedan normaliseras det beteendet.
Vad ska man göra åt det?
– Jag känner att hela vuxenvärlden håller på att svika en generation barn. Alla vuxna måste sätta ner foten och tala om vad som är ok och inte. Det måste bli konsekvenser av dåliga beteenden. Jag uppfattar att grundskolan i dag är gränslös. Lärarna har inte verktygen att sätta gränserna.
Trots att Emma spenderade en kort tid på skolan fattade hon tycke för lärarna där.
Hon beundrar dem. Hon vill gärna hylla dem.
– De är fantastiskt engagerade både i sin skola och i sin ort. Jag måste få poängtera det här. De är inte kreti och pleti som jobbar här, utan duktiga lärare. De är barnälskare. De vill ha goda relationer till sina elever men de jobbar i en miljö där de inte har rätt förutsättningar till att göra ett bra jobb.
NT har granskat våldet på högstadiet i en rad artiklar.
Innan Emma började utbilda sig till lärare jobbade hon som elevresurs och vikarie. Trots att hon bara är 23 år har hon hunnit samla på sig en del erfarenhet från skolvärlden.
Upplevelserna på Mosstorpskolan är inte de första negativa upplevelserna. Sin första praktikperiod gjorde hon på en grundskola i Linköping. Där fick hon se hur en lärare blev påhoppad av en elev och en andra lärare blev spottad på.
Trots allt vill hon fortfarande bli lärare.
Varför?
– För att det är världens bästa jobb om du bara har rätt förutsättningar. Jag vill hjälpa människor. När barnen sitter som tända ljus och lyssnar känner jag en jättelycka. Jag känner mig behövd. Jag känner att jag kan vara en vuxen förebild för dem. Jag vill visa barnen att det finns vuxna som bryr sig om dem, som vill deras bästa.
Vi har sökt rektorn Carita Johansson för en kommentar, men utan resultat.
Vill du berätta din historia? Tipsa NT-reportrarna Jenny Carlsson och Mattias Heikki. Mail: jenny.carlsson@nt.se eller mattias.heikki@nt.se