Norrköpingspolitiken skakades om ordentligt på tisdagsmorgonen. När halva mandatperioden återstår väljer Lars Stjernkvist, via ett Facebookinlägg, att meddela att det är dags att låta någon annan ta över som kommunstyrelsens ordförande i Norrköping. Vid en pressträff förklarade han sitt beslut – och besked.
– Det som blir kvar i kommunpolitiken är möjligen fullmäktige. Jag sitter gärna kvar i fullmäktige, men i övrigt lämnar jag alla poster.
Är du trött?
– Nej, men man ska veta att ett sådant här uppdrag är slitsamt, det är det.
Har du haft några hälsoproblem som bidrar till beslutet?
– Nej, nej, det finns inte.
När bestämde du dig för att avgå?
– Någonstans har det vuxit fram en slags magkänsla. Jag har alltid sagt till alla andra politiker att man måste fundera varje dag på vad man ska göra den dag då man inte längre är förtroendevald. Sedan är det klart att efter två mandatperioder börjar man fundera på vad man ska göra. Sedan hänger det lite grand ihop med att jag är 62 år och att jag vill göra något annat. Då kan man inte vänta alltför länge.
Du skriver i ditt Facebookinlägg att du vill gå vidare i livet, det låter en aning dramatiskt, som lite kris?
– Nej, nej, så känns det inte.
Åt vilket håll går du?
– Det är det som är så fascinerande – och det är väldigt lyxigt som 62-åring – att verkligen kunna fundera på olika saker. Jag tycker det är jätteroligt att skriva.
Ska du skriva en bok?
– Nej, jag tror inte det. Men den frågan har jag faktiskt fått några gånger. Omöjligt är det inte, men redan i dag skriver jag krönikor i Borås tidning och i Skånska Dagbladet. Inte så ofta, men det kanske blir mer, man vet ju inte. Nästan allt jag gör tycker jag är roligt, men skriva är lustfyllt, så det vill jag på något sätt göra. Men skulle det dyka upp något annat så... Jag har ju gått från politik på nationell nivå till politik på lokal nivå, från väldigt övergripande till lite mindre övergripande. Men att jobba med barn och ungdomar på något sätt. Det har jag gjort på min fritid och det tycker jag skulle vara spännande.
Du nämner tre exempel på det bästa du gjort som kommunalråd: förbättrat skolresultaten, gjort Norrköpingsborna mer stolta över sin stad och brutit upp blockpolitiken. Men du nämnde inte att du varit med och räddat Vrinnevisjukhuset?
– Nej, men den ingår lite grand i det här med att synas och höras. Det var ett av de ögonblick i livet när man verkligen tänker till – varför blev inte reaktionen ännu starkare när man på fullt allvar övervägde att nattetid stänga en akut i en stad med, som vi var då, 120 000 invånare? Det var ett av de ögonblick när jag kände att vi måste banne mig ta för oss mer. Norrköping är för stort och för bra för att vi inte ska ta för oss mer. Jag hoppas att jag har bidragit en del till att stärka självförtroendet, att vi är en stad som vågar ta för oss och vågar tro på att det vi gör faktiskt är viktigt. Inte bara för oss, utan det är banne mig viktigt för hela landet.
Du har bra kontakt med politiker i hela Sverige, både från din tid som partisekreterare och som lokalpolitiker. Vad betyder det för Norrköping att du kliver av?
– Jag vill gärna göra nytta för Norrköping framöver också. Men det måste ske i blygsam omfattning och med väldigt stor respekt för den som kommer efter mig som kommunstyrelsens ordförande.
Du vill gjuta mod i dem som kommer efter dig?
– Jag tror att de har förstått det.
Vad ångrar du?
– Jättebra fråga. Det finns inte något sådant där jättetydligt beslut som jag ångrar. Men när man är i den här situationen blir man väldigt lätt otålig och ibland så stressad att man inte hinner lyssna på alla och avvisar ibland andras idéer lite för snabbt.
Menar du att du har kört över andra?
– Ja, tyvärr blir man ibland lite väl otålig. Sedan är det ju några gånger det varit nära, man ska aldrig hota med att avgå, men det har funnits en del hjärtefrågor. Det var till exempel ganska många som ville kommersialisera Hörsalen, det var en sådan fråga där jag lite väl brutalt protesterade mot dem. Nu slutade det på ett bra sätt, men man kan få igenom sin vilja på olika sätt. Lika stolt som jag är över att den finns kvar och är ett utropstecken i kulturlivet i Norrköping, lika mycket ångrar jag att man inte uppträdde så eftertänksamt och ödmjukt som man ska.
Du är en stark profil både i Norrköpingspolitiken och i övriga landet som kommunalråd i Norrköping. Vem ska kunna kliva i dina skor?
– Jag tror inte att någon ska kliva i mina skor. Jag tror att det ska vara någon med alldeles egna skor. Någon som har andra egenskaper som är bra. Jag hoppas på något sätt att jag har bidragit till något som ska leva vidare, som att min efterträdare bland annat ska försvara kulturlivet, speciellt i dessa bistra tider när det blåser extra snålt kring kulturlivet. Framförallt hoppas jag att det blir en person som visar fram helt andra kvalitéer och ledarskapsförmågor. Jag har många brister, det är mycket som jag inte är bra på.
Som?
– Det du nämnde förut (om Lars Stjernkvist som stark profil) har också en baksida. Politik är ett lagarbete, jämförelsen med idrotten är jättebra. Oavsett vad en spelare kan så är man helt beroende av att det finns ett lag.
Det har ändå stormat i det lag (Kvartetten) som ni bildat, inte minst sedan Miljöpartiet kom in som stödparti till budgeten men fortsatt i opposition. Det är en ganska svårmanövrerad majoritet som lämnas över?
– Jag tycker inte det. Det är möjligt att jag utåt sett haft en väldigt framträdande roll. Men jag har aldrig jobbat i ett arbetslag där det varit så högt i tak och öppenhjärtligt och frimodigt där man verkligen vågat säga vad man tycker. Jag har suttit med i regeringssammanhang och många andra sammanhang med starka personligheter, men ändå är det så att det finns en gräns för hur hård man kan vara mot varandra i diskussioner. Vi i Kvartetten har, utan att det varit personligt, verkligen tagit för oss. Och det har gällt alla, utåt blir det en förändring, men jag känner ingen oro för Kvartetten. Av gänget som jobbat ihop är det en som försvinner och det tomrummet kommer fyllas ganska snart.
Du tror inte att de andra också funderar på att lämna så här mitt i mandatperioden?
– Nej, jag hoppas inte det. Framförallt vore det väldigt tråkigt om det berodde på mig.
Vad ska du göra nu?
– Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.