Branden under tisdagseftermiddagen spred sig snabbt i radhuslängans tak.
Det var strax före klockan fyra på tisdagseftermiddagen som larmet kom om en brand i en radhuslänga på Karl Wards gata i Klockaretorpet. Snart spred sig en kraftig rökpelare från området upp mot himlen. Två timmar senare bedömdes radhuslängan som "totalskadad", vilket vi berättat om tidigare.
I 88:an bodde Viktor Juhlin tillsammans med sin pappa och två yngre syskon. Där hade han haft sitt hem i 17 år. Han försöker förstå vad som egentligen hänt, när vi träffas i Klockaretorpets centrum, ett dygn efter att hans barndomshem totalförstördes.
– Allt är borta, jag har inget kvar, konstaterar han, tar av sig kepsen och tystnar.
– Fy fan, säger han sen.
Ja, för inte trodde han att kompisens intensiva ringande på tisdageftermiddagen skulle ge beskedet: "Viktor det brinner hemma hos dig". Ett besked som fick honom att snabbt sätta sig på cykeln och ta sig hem från jobbet i Fiskeby.
– Jag har nog aldrig cyklat så snabbt, tillägger han och kostar på sig ett skratt.
Där hemma på Karl Wards gata, möttes han av kraftiga eldslågor från taket. Elden letade sig sedan snabbt vidare i längan. Viktor minns att han sjönk ner på knä utanför.
Viktor Juhlin pekar på ingång 88. I den delen av radhuslängan har han bott i 17 år. Nu finns inga ägodelar kvar.
– Jag kände att hela mitt liv var förlorat där inne. Värst av allt är morfars kniv. Den låg på skrivbordet. Jag fick den i 15-års present. Men om jag får möjlighet att gå in där sen, då kanske jag hittar den, funderar han.
Ja, lite så är han Viktor. Positiv mitt i allt. Och han har nära till skrattet. Trots att han nu inte äger mer än de kläder han har på sig när vi ses. Och trots att han inte har något hem längre. Första natten sov han hos sin kusin medan pappan övernattade i en gästlägenhet och syskonen hos sin mamma.
– Men det som brann upp är ju ändå bara materiellt egentligen. Ingen kom ju till skada, inte ens vår katt, tillägger han.
Samtidigt säger han att hjälpen och stödet varit enormt. Vänner har sms:at och bett att få hjälpa till med båda kläder och pengar.
– Sedan har vi fått jättestort stöd av alla här i området och av kyrkan. Gemenskapen här i Klockaretorpet är stark. Det visar också den här händelsen. Nu vet jag ju inte var jag kommer att bo framöver, men en dag vill jag tillbaka hit, säger han.
Så tar Viktor med oss bort till 88:an. Ingången näst längst bort. Området är fortfarande avspärrat och en del röjningsarbete har påbörjats. Men det är inte första gången den här dagen Viktor återvänder.
– Jag gick hit i morse. Jag ville på något sett se om det verkligen hänt, säger han.
Viktor Juhlin har fortfande svårt att ta in att hans hem inte längre finns kvar. Samtidigt är han glad för att ingen person skadades.
Så går vi till baksidan. Viktor berättar om de mysiga stunderna som familjen haft på altanen.
– Oj, jag ser min sänggavel, den stod vid elementet, säger han plötsligt och pekar på det totalförstöra rummet som ligger närmast det som en gång var en altan.
– Jag är glad att jag inte jobbade natt och låg och sov, tillägger han sen.
Så kommer Viktor på att han faktiskt haft mer tur än han trodde. Passet hade han med sig till jobbet.
– Jag ska till Belgien om två veckor. Tänk om det hade brunnit inne. Då hade jag kanske inte kommit i väg, funderar han.
Innan vi skiljs åt lovar Viktor att höra av sig – om han hittar kniven från morfar.
– Ja, den betyder enormt mycket. Jag tror handtaget var av ben. Brinner det? Det kanske det inte gör. Har jag tur så hittar jag den, tillägger han med ett leende.