Djurkyrkogården börjar bädda in sig i höstlöv. Från 2005 har driften skötts av Fia-hemmet. I oktober tog kommunen över.
Det var 2005 som föreningen Djurskyddet Fia-hemmet skrev ett avtal med Norrköpings kommun om att ta över ansvaret för djurkyrkogården, som tidigare drivits av andra föreningar. En rofylld plats i Folkparken, som anlades redan på 1960-talet av dåvarande stadsträdgårdsmästare Stig Hellerström.
Här har bland annat katter, hundar, fåglar och reptiler har fått sin sista vila – de senaste 18 åren under Fia-hemmets ansvar. Men från och med första oktober är det kommunen som har tagit över driften.
Orsaken är, enligt föreningens ordförande Inger Ydrenuis, att skötseln helt enkelt kräver för mycket. Tid som man i stället vill lägga på huvuduppdraget – att ge hemlösa katter och katter som behöver omplaceras – ett nytt hem. Det finns inte heller tillräckligt med ideella krafter i föreningen som kan ta hand om det som behöver göras.
– Det handlar om att gräva gravar, klippa gräs och hålla allmänt snyggt. Tyvärr har platsen också blivit ett tillhåll för missbrukare och det har krävt en del extra av oss för att hålla i ordning, konstaterar Inger Ydrenius och tillägger:
– Nu vet vi inte riktigt vad som kommer att hända. Vi kan bara beklaga att vi har varit tvungna att lämna djurkyrkogården ifrån oss. Vi har haft runt 600 gravar i vårt register.
Inger Ydrenius, ordförande för Fia-hemmet, beklagar att föreningen inte längre har möjlighet att ta hand om djurkyrkogården.
Johan Lewander, landskapsingenjör på Norrköpings kommun, bekräftar att kommunen numera har uppdraget att ansvara för djukyrkogården. Med en del förändringar som följd.
– Tyvärr kommer det inte att kunna ske några nya begravningar där längre. Det har vi från kommunen ingen möjlighet till. Men vi kommer att sköta om den befintliga kyrkogården, klippa gräs och kratta löv, säger han.
Något formellt beslut om kyrkogårdens framtid är dock ännu inte taget, påpekar han. Förhoppningen är att hitta en ny förening som är villig att driva den vidare.
– Men det har inte varit så lätt att hitta. Och gör vi inte det så kommer vi tyvärr att få lägga ner den. Men vi kommer alltså att vårda det som finns en tid framöver, mycket med tanke på att det faktisk finns de som nyligen begravt sina djur där, tillägger han.
Vad säger du till dem som blir besvikna och ledsna över att det inte finns en begravningsplats till deras djur?
– Jag säger att vi tyvärr inte kan hjälpa till med det.
En av gravarna får lite tillsyn av en kvinna som brukar besöka kyrkogården två gånger i veckan. Året om.
Under ett besök på djurkyrkogården några dagar innan kommunen tog över, fick vi ett samtal med en kvinna som brukar åka hit två gånger i veckan. Hon vill vara anonym, men berättar att hon har två gravar att ha hand om. Två av familjens hundar vilar här.
– Det är viktigt för mig att komma hit, för det är ju mina älskade djur. Den här platsen betyder jättemycket för mig, säger hon.
Hon känner till att Fia-hemmet inte längre ska ansvara för kyrkogården och undrar vad som ska hända med gravarna nu.
Hon får beskedet att de får vara kvar ett tag framöver och ser lugn ut.
– Men var ska alla andra begrava sina djur nu, funderar hon.
Så plockar hon ut en dunk fylld med vatten ur bilen och går bort över kyrkogårdens lite ojämna gräsmatta, som prytts med lyktor, namnskyltar, blomsterarrangemang och änglar.
Ljungen på gravarna som hon tar hand om börjar torka och behöver liten vatten.
Du är här på vintern också?
– Ja men snälla nån, då tänder jag ljus i lyktorna. Jag åker hit året om.
Djurkyrkogården betyder en hel del för djurägarna.