– När folk frågar om mina föräldrar och jag berättar det här så tror de mig inte, säger Uppsalabon Anna Roos.
När hon på annandag jul besökte Uppsala domkyrka vid en minnesgudstjänst för tsunamins offer var det för andra gången på bara några månader som hon skulle ta sig igenom ett tungt jämnt årsminne. Precis som Norrköping drabbades Uppsala hårt av Estoniakatastrofen 1994 och båda Anna Roos föräldrar var med på olycksresan. Hemma har hon fortfarande kvar de tidningsklipp som hennes pappa, överlevaren Bert Roos, klippte ut och sparade. Ett är ett reportage där Upsala Nya Tidning redan dagen efter Estoniaolyckan reste med honom hela vägen från sjukhuset i Åbo och hem till huset på landet strax utanför Uppsala, där den då 18-åriga Anna tog emot honom.
– Jag minns att jag gömde ansiktet när de tog bild på oss. Det kändes väldigt konstigt att träffa honom. Jag visste inte hur han mådde och hur han skulle reagera när vi träffades.
Dagen innan hade hennes pappa ringt från sjukhuset i Åbo och berättat för henne och hennes två hemmaboende halvsyskon att han levde.
– Då visste vi att mamma och pappa hade varit i Tallinn, men vi hittade inga papper hemma som visade hur de skulle resa hem, berättar Anna Roos.
När fadern ringde visade han tecken på att vara chockad.
– De hade bilen parkerad i Stockholm och han upprepade flera gånger att han hade förlorat bilnycklarna och att de låg på havets botten. Men han visste ingenting om vad som hade hänt min mamma.
Snart stod det dock klart att Anna Roos mamma Marianne varken hörde till de överlevande eller till dem vars döda kroppar hade hittats. Men sorgen efter modern skulle dröja.
– Jag la mycket av mitt fokus på att pappa hade överlevt. Att han hade fått komma hem, berättar hon.
Trots vårt samtalsämne kommer vi då och då in på små skämtsamma sidospår under intervjun, och Anna Roos har nära till skrattet. Då, hösten 1994, kunde folk reagera på att hon skrattade och var som vanligt.
– Jag hade ingen erfarenhet av sorg och visste inte hur jag skulle reagera. Jag undrade hur folk runtomkring mig ville att jag skulle reagera, men det är ju inget man ska bry sig om, säger hon.
Trots att Bert Roos flera gånger berättade i tidningen om sina upplevelser ombord på Estonia kunde han inte prata med sin egen dotter om det som hade hänt.
– Kanske var det jobbigt för honom att han inte fick med sig mamma hem. Jag vet inte. Det blev aldrig så att vi pratade om det, säger hon.
Hennes föräldrar hade ofta varit ute på resa och när pappan gifte om sig några år efter Estoniakatastrofen, gjorde även han och hans nya fru många resor. I ett sent skede fick Anna Roos och hennes syskon reda på att paret skulle fira jul i Thailand 2004. När nyheten om tsunamin kom fick de åter börja leta efter resehandlingar hemma i bostaden.
– Då var det som att, jaha nu är det dags igen. Vi visste inte alls var de bodde någonstans, men jag kände direkt en klump i magen. Som att jag förstod att vi hade drabbats den här gången också, berättar hon.
Hon gick iväg till jobbet precis som vanligt när julhelgen var över.
– Men ibland fick jag gå undan och gråta.
I efterhand har de fått veta att Bert Roos och hans fru hade varit i en strandnära bungalow i Khao Lak när tsunamivågen nådde Thailandskusten och att de sannolikt drunknade på en gång. I april blev hennes pappa identifierad och till skillnad från 1994 kunde de nu ordna en riktig begravning.
– Det var skönt. När det gäller mamma har jag ju alltid vetat att hon dog, men jag har aldrig fått bevis för det.
Det var också först nu som Anna började sörja sin mamma på allvar. Både för 20 år sedan och för 10 år sedan erbjöds hon krishjälp och samtalsstöd, men det var inte rätt väg för just henne att gå. I stället har hon fått stöd av sina syskon, och sin sambo som hon flyttade ihop med 2005. I dag mår hon bra, men det har gått mycket upp och ned genom åren.
– Sedan jag själv fick barn har jag saknat mamma ännu mer. Jag hade velat fråga om hur jag själv var när jag var liten och sådant. Det är ju inget man undrar så mycket över när man är 18. Och min dotter saknar att ha en mormor och morfar.
Vi frågar hur hon tänker kring det märkliga med att hennes pappa överlevde Estoniakatastrofen, men sedan dog vid tsunamin.
– På begravningen var det någon som sa att han hade levt på tio års lånad tid. Han var ju så säker på att han skulle dö första gången. Jag tycker att det är lite fint på något sätt. Att han fick leva tio år till.