På promenad med...
Det är så den här serien heter, men på väg till intervjun på Platinumcars, som också är ett av regionens större besöksmål längs E4, började en tanke så sakta gro. "Tänk om vi skulle ta snacket och bilderna under tur på hjul i stället".
I samma ögonblick dörrarna till salongen öppnades och de exklusiva sport- och lyxbilarna med märken man bara sett på film stod där på rad tog verkligheten tillbaka sin plats i tanken. Det fick räcka med en promenad mellan raderna av bilar. Det blir en hygglig sträcka från en vägg till en annan i den 11 000 kvadratmeter stora hallen med plats för 200 bilar.
Sejad Bilajbegovic – kort och gott "Sigge" med alla – går den många gånger varje dag om han inte kör skurmaskinen eller serverar kaffe.
Han ler vid minnet av en av många historier, som börjar här.
– En kund från Mälardalen var inne och tittade på en Porsche. Jag klev ner från skurmaskinen och frågade om han ville ha hjälp. Kunden var inte intresserad av mig utan vände sig till en försäljare i stället. Han fick lite senare reda på att jag ägde firman. På vägen hem ringde han mig och köpte bilen. Han uppskattade att ägaren också skurade golvet, berättar "Sigge".
Det har hänt mycket med killen, som tog studenten från treårig ekonomisk linje på Bergska i Finspång och fick en Volvo 240 DL från 1983 i studentpresent av pappa Ismet och mamma Selima.
En Volvo 240?
– Med wunderbaum i backspegeln och en bärbar CD-spelare, som satt fast med kardborreband på instrumentpanelen. Den studsade varje gång jag drog på. Jag hade Michael Jacksons "Bad" på repeat hela tiden.
– Vi försökte faktiskt hitta bilen och få hit den till invigningen här, men den var tyvärr skrotad. Det hade varit en höjdpunkt. Den skapade eviga och fantastiska minnen, säger Sigge och berättar om resor till logdans i Tjällmo och ett dramatiskt stopp, när motorn kokade på motorvägen utanför Linköping.
Flyttlasset från Finspång till Norrköping, när han var 19 år gick i en cabriolet.
– En solblek Peugeot, som var mer orange än röd... Vi kunde packa högt, säger Sigge och skrattar.
Det blir en del leenden och skratt under vårt möte den här dagen, men när frågan om hur resan med PlatinumCars började för drygt 15 år sedan blir han allvarlig.
– Jag jagade karriär, titel och pengar och jobbade dygnet runt. Det var mitt liv. Jag hade haft en fin resa med Manpower, som jag startade och satt i Europaledningen för den internationella jobbsajten Monster. Jag var 30 år och på höjdpunkten av min karriär. Så kom julen och tsunamin i Thailand 2004.
– En god vän, som jag arbetade tillsammans med, och hans två barn dog i katastrofen. Det var fruktansvärt. Jag satt på begravningen och kände att det fick vara nog nu. Livet måste vara mer än bara jobb. Det kom bara över mig där.
Europachefen för Monster vägrade dock acceptera Sigges avskedsansökan och flög till Norrköping med ett nytt anställningskontrakt.
– Han la det på bordet, men jag tittade inte ens på det. Jag hade allt jag jagat i hela mitt liv på bordet framför mig, men plötsligt ville jag inte ha det och satt med frågan "vad ska jag göra nu"?
Ett knappt år och 56 sidor affärsplan – i power point med budget, kalkyler och utmaningar – senare var planen för framtiden klar.
– Jag ville göra något jag verkligen brann för. Jag har alltid, från min första Volvo på gatorna i Finspång, älskat bilar.
Det är, nästan, på dagen 15 år sedan han klev in på banken i Norrköping och ville ta en checkkredit och börja bygga sitt företag, men fick nobben.
–Jag blev ifrågasatt. Ingen trodde på mig, men jag struntade i banken och sålde allt jag ägde. Jag åkte till Tyskland och köpte hem några bilar, som jag ställde på garageuppfarten och började driva min firma hemifrån.
I dag möter Platinumcars sitt 15-årsjubileum med en omsättning på 500 miljoner kronor.
Framtiden?
– Kan jag få klargöra en sak en gång för alla, frågar Sigge plötsligt mitt i vårt samtal.
Varsågod.
– Jag har inte vunnit på lotto.
Du har hört och läst om det ryktet?
– Jag spelar inte ens på lotto.
– Jag minns en gång, när jag var liten och pappa kom hem från arbetet på Gränges och la några lottotalonger på köksbordet. Jag satte mig ner och kryssade i alla numren med en penna... I dag kan min fru och jag bli oense om vi ska se Bingolotto en söndag om hon köpt en lott från en förening, säger Sigge och skrattar.
I nästa andetag blir han allvarlig.
– Det finns inga genvägar till framgång och resultat. Du når det bara genom hårt arbete. Här finns inga finansiärer eller dolda delägare. Jag äger allt – huset, marken och firman – själv. Jag är stolt över det jag gjort. Kan jag nå min dröm kan alla det. Det går.
Framtiden?
– Jag är ingen förvaltare. Jag är en entreprenör, som vill göra nya saker. Jag kan ibland känna mig lite nöjd och lite mätt nu, men det är tur pappa är här och ligger på mig varje dag. Han är 82 år och har en energi som få.
Bilbranschen utmanas av stor konkurrens och allt högre miljökrav från omvärlden. Är ni redo?
– Vi är lite som fisken i vattnet och kan lättare än många andra anpassa oss till vad som gäller på marknaden just. Vi är mer som en stridsbåt 90 än ett stort hangarfartyg, där det kan ta tid att vända. Vi säljer kanske något helt annan en dag. Vem vet? Världen är, särskilt nu, osäker.
Coronavirusets följder och påverkan har slagit hårt mot många branscher och företag. Hur påverkar det er?
– Det är mindre trafik i hallen. Vi har tappat besökare, som brukar komma hit och gå och drömma bland bilarna, men köparna är kvar. Försäljningen har inte gått ner utan vi ligger på budget, men vi önskar och hoppas, precis som alla, att det här går över snart.
Platinumcars har en lista av kända kunder i sport-, nöjes- och finansvärlden, där historierna om ett spännande besök med helikopter eller limousine är många.
– Jag kan inte avslöja några namn.
Men någon historia...
–Vi hade en kille, som kom hit i taxi från Stockholm och klev in och frågade om han fick provsitta en Ferrari. Han såg ut som en vanlig kille i 30-årsåldern. Han fick det. Det slutade med att han köpte fyra bilar för totalt sex miljoner.
Va?
–Han hade stannat till vid en konkurrent i Stockholm, men blev nekad att provsitta en Ferrari. Han blev förbannad och gick tillbaka till taxin, där han hörde en reklamslinga i radion om oss. Han bad chauffören att köra hit och köpte en Ferrari och en vit Bentley direkt, men ville inte lägga handpenning utan skulle föra över hela summan. Vi trodde det var mest snack och tänkte inte så mycket mer på det, men nästa dag satt det fyra miljoner på kontot. När han kom hit för att hämta de två bilarna köpte han två till, en Tesla och en Aston Martin. Det var overkligt.
–Jag var tvungen, jag brukar inte göra det, att fråga vem han var. Han hade lyckats med sitt UF-företag om vi säger så.
Nästa år pryder ditt företag IFK Norrköpings hem vid Södra promenaden. Platinumcars arena flyttar, såväl bokstavligt som bildligt, in i sportens värld.
– Vem skulle inte vilja ha sitt namn på en arena? Det var inte tänkt så från början, men det blev så.
Berätta.
– Jag stod längs ena långsidan en dag och kollade på ungdomslagens träningar. Mina söner spelar fotboll. Det var sju-, åtta- och nio-åringar, som slet och kämpade där ute. Jag minns hur jag stod och bollade mot garageporten eller tränade timme efter timme på grusbanorna i Finspång. Jag skulle bli proffs i tennis.
– Jag började funderade på hur jag skulle kunna hjälpa de här spelarna att nå sina drömmar.
Han träffade klubbdirektören Jens Magnusson och började prata framtid, där tanken först var att bli en betydande del av klubbens ungdomsakademi med 500 spelare.
– IFK Norrköping är en segregerad klubb med många olika nationaliteter, där alla inte har samma förutsättningar eller möjligheter. Jag ville lägga in en slant för kunna hjälpa alla att ha råd med skor och träningskläder, men om jag skulle stå bakom föreningen gäller den blå tråden och värderingarna bakom den. Ska jag ha mitt företagsnamn på deras tröjor är det ett måste. Vi, såväl spelare som ledare, ska uppträda på juste och ärligt sätt.Klubben ska inte bara fostra bra spelare utan också framtidens entreprenörer och chefer.
Det fortsatte med damlaget.
– De förtjänar mer. De har haft en spännande utveckling de senaste åren och kan, med mer stöttning och bättre förutsättningar, ta ett steg till.
Så, till sist, herrlaget och arenan.
– Det är lite jag. Det är allt eller inget, men jag var in i det sista osäker på om jag verkligen skulle ta det hela vägen. När jag klev in i det sista mötet med Jens Magnusson var det 50–50.
"Hur mycket?" är och blir en affärshemlighet.
– Det är mycket pengar, men det är en långsiktig satsning. Vi är ett lokalt företag, som finns här och kämpar, precis som IFK Norrköping och många andra, i med- och motvind. Det finns en ambition att vara med länge.
Kommer vi få se dig ta plats i styrelsen, kanske som ordförande, en dag?
– Jag vet inte det.
– Jag har börjat gilla fotboll och känslan av att gå på match. Jag har nog aldrig förstått hur stort det är, men vet det nu av alla samtal och mejl den senaste tiden. Många berörs.
Tillbaka till frågan.
– Jag kan inte så mycket om fotboll, men kan bidra med mina värderingar och mina affärskontakter... Skulle Jens Gustafsson behöva en förstärkning till A-laget kanske jag kan lura hit någon internationell stjärna, som varit här och köpt bil hos mig, säger Sigge.
Det var nog mer på skämt än allvar.
Eller?