En familj, vars liv förändrades totalt för tre år sedan. Förutom ständig trötthet har det även inneburit en flytt. Minnena blev för jobbiga i Kimstad.
"Jag träffade på en man som sa att han skulle göra prao på Grebyskolan. Han sade att jag skulle hänga med och visa vägen. Han såg ändå snäll ut och jag ville hjälpa honom. Pappa har egentligen sagt att jag inte ska prata med främmande personer. Jag visste egentligen det, men jag gjorde det ändå för han såg snäll ut".
Orden är tioåriga Johannas. Nedskrivna ett år efter den fruktansvärda händelsen, den där aprilförmiddagen när hon bekymmerslös gick hem från skolan. Hon ville vara snäll när mannen frågade om hjälp. För det ska man ju vara. Men det skulle få konsekvenser. Facit har vi. Han våldtog henne i en skogsdunge i närheten av hemmet.
Några månader senare träffade vi en sargad familj. Mamma Anna och pappa Björn var fulla av förtvivlan och Johanna var hårt märkt av det hon utsatts för. Hon hade svårt att sova och svårt att varva ner.
Nu, nästan tre år senare ses vi igen. Hur har familjen genomlidit åren?
Den här gången vill Johanna, som nu hunnit bli tolv år, själv vara med och berätta. Hon har nästan vuxit om sin mamma och det viktigaste i flickrummet är det vita sminkbordet, vars lådor visar sig vara fulla av just smink. Prydligt uppradat.
– Smink är det stora intresset nu, säger mamma Anna och tittar på dottern med en värmande blick medan en av familjens hundar gör ett jätteskutt upp i Johannas säng, rakt på de två stora gosedjuren som ligger där.
Johanna orkar inte vara så aktiv numera. Hon har hittat ett intresse i smink och visar stolt upp sminkbordet med belysning.
Det är ordning och reda bland Johannas smink och smycken.
Johanna fyller ett glas med cola och sätter sig vid köksbordet. Så plockar hon fram traumaboken som hon gjorde hos Bup, ett år efter händelsen. Här finns allt dokumenterat, utifrån hennes egna ord, blandat med teckningar. Det är härifrån vi lånat den inledande delen av texten.
Även om en del detaljer bleknat i Johannas minne i dag minns hon tydligt hur mannen var klädd – grön jacka och jeans – och hur han sedan drog henne över vägen till ett skogsparti.
– Han hade en röd kniv som han satte mot min hals. Jag fick märken på halsen av den. Jag var så rädd så jag kissade på mig, säger hon.
Vi tar hjälp av traumaboken igen:
"Han höll för min mun hela tiden. Sen drog han mig i benen över hela bilvägen ut på åkern på andra sidan. Jag låg på rygg. Det gjorde ont, mest på ryggen. Det var äckligt när han låg på mig"
Det var den 15 april 2020 som Johanna våldtogs på väg hem från skolan. Mannen dömdes sedan till 14 års fängelse.
Genom traumaboken kunde Johanna bearbeta det som hänt. Här har hon gjort en modell över platsen där hon mötte mannen.
– Jag minns också att han försökte strypa mig. Och att jag fick röda ögon av det. Jag var jätterädd och trodde att jag skulle dö, säger hon.
– Jag kommer också ihåg att jag bröt sönder en blå penna och slängde på platsen där det hänt, för att polisen skulle veta var det var, tillägger hon.
Pappa Björn ler:
– Ja, är det inte otroligt att komma på en sån sak?, säger han.
Anna och Björn har fortfarande bilden av sin sargade dotter på näthinnan. Den som mötte dem när hon kom hem, tack vare två förbipasserade män. Hon var lerig från topp till tå, till och med i munnen. Hon var också blodig och chockad.
– Jag kommer nog aldrig glömma lättnaden när hon fick duscha efter att alla undersökningar var klara. Det var inte bara just att hon blev ren, utan att man på något sätt också försökte skrubba bort hela händelsen, säger Anna och ryser.
Både hon och Björn hyllar Barnahus i Norrköping som kopplades in bara några timmar efter våldtäkten och som sedan fanns med som ett stöd fram till några månader efter.
Barnahus är ett centrum för barn som utsatts för brott och som har en sammanhållande funktion mellan olika myndigheter och sjukvård, för att barnen inte ska behöva åka runt till flera olika platser.
Barnahus Norrköping kom att betyda enormt mycket för familjen, både direkt efter våldtäkten och månaderna efter.
– Utan dem hade vi inte klarat det, tillägger Björn.
För den första tiden efter våldtäkten beskriver Björn och Anna som ett totalt kaos. Här ingår också rättegången, som tog hårt på dem båda. Att tvingas möta den man som förgripit sig på deras dotter är fortfarande svårt för dem att sätta ord på.
– Avsky och hat, är väl det närmaste jag kan komma. Han satt bara några meter ifrån oss, säger Anna och Björn nickar.
– Han var en jävla idiot, fyller Johanna i.
Familjen är ändå nöjd med domen, 14 års fängelse. Det firades med tårta.
Men att livet skulle kännas enklare efter den fällande domen känner inte Anna och Björn igen alls.
– Vår vardag har blivit helt annorlunda. Vi har varit sjukskrivna i omgångar. Vi är uttröttade. Det har gått i ett sedan det här hände och vi har inte hunnit att se så mycket till oss själva, säger Björn.
– Johanna går fortfarande bara fyra timmar om dagen i skolan. Hon äter medicin för att kunna sova och då blir hon så trött. Nästa delmål är att hon ska kunna gå hela dagar i skolan. Kanske det blir möjligt efter sommaren.
För drygt ett år sedan tog familjen också beslutet att flytta från Kimstad. Det blev ohållbart för dem att ständigt påminnas om platsen där våldtäkten ägde rum, varje gång de passerade.
En familj, vars liv förändrades totalt för tre år sedan. Förutom ständig trötthet har det även inneburit en flytt. Minnena blev för jobbiga i Kimstad.
– Det kände väldigt tufft att sälja vårt lilla hus. Vi älskade verkligen det och där såg vi att vi hade vårt hem. Men det gick inte, säger Anna medan tårarna rinner ner för hennes kinder.
– Det är först nu man börjar tänka på vad man själv känner, ursäktar hon sig.
I familjen finns också Johannas storebror. Anna och Björn brottas ständigt med ett dåligt samvete, för att han fått stå vid sidan om, även om de försökt att fördela uppmärksamheten så bra som möjligt.
– Tack och lov är han väldigt självständig, men det är klart att det nog var jobbigt för honom att vi flyttade, säger Anna.
Så får Johanna frågan hur mycket hon tänker på det som hände.
– Inte mycket, i början drömde jag om att han kom tillbaka. Men det gör jag inte längre. Och jag sover själv nu också, säger hon.
Och redan för två år sedan vågade hon ändå tänka lite på framtiden. I traumaboken finns tankarna formulerade:
"När jag tänker på min framtid så tycker jag att jag ska må bra. När jag blir stor sa jag jobba i affär för det är kul att "blippa" varor. Jag vill ha två barn, fyra hundar, två hästar och bo i hus med bubbelpool. När jag tänker på min framtid och hur det ska vara då, så ska jag inte vara rädd och inte ha mardrömmar".
Drömmen om att "blippa" i en butik har hon fortfarande kvar.
– Ja, det skulle jag verkligen vilja, säger hon.
Men polis är också ett tänkbart yrke, kommer hon fram till.
Så går vi ut på tomten. Här finns en liten damm och närhet till skogen med en egen liten grillplats.
– Det kommer nog bli bra här också, säger Anna.
– Ja, det blir det, säger Björn.
Fotnot: Björn, Anna och Johanna heter i verkligheten något annat.