Det är under vårens rapportering om Lilla hjärtats död som Christer Göransson kontaktar oss. Han har en egen historia med utsatthet i barndomen, men i övrigt ska inga paralleller dras mellan deras historier.
Ingen larmade om att Christer for illa och på nära håll har han senare sett samhället svika även en närstående. Trots fina formuleringar fungerar inte principen om barnets bästa, menar han.
– Personalen inom socialtjänsten har svårt att sätta sig in i den verklighet som barnet lever i. Jag var som barn följsam och lydig, för att undvika bestraffning. Min erfarenhet från socialens utredningar är att det ofta består av ett besök. Men manipulativa personer tränger man inte igenom vid ett besök. Det måste till mycket mer och under längre tid, säger han.
– I fallet med Lilla hjärtat blev socialen inte insläppta. För mig är det ofattbart att man accepterade det om man fått in en orosanmälan. Det är en varningssignal om något.
Christers egen berättelse handlar om föräldrar som var förövare och hur utelämnad och maktlös han var. Pappan kunde vara glad, kärleksfull och ge bekräftelse, men han söp och kunde "förvandlas till ett monster som plågar mig tills allt svartnar". Ett av de värsta sexuella övergreppen skedde i en sommarstuga när Christer var sju år gammal och ströps tills han förlorade medvetandet.
Modern beskrivs som manipulativ, känslokall och elak när ingen såg. Christer minns ett tidigt tillfälle i livet när han var förtvivlad och otröstlig efter att fadern utsatt honom för övergrepp.
– Det är en av de svåraste situationer som jag bearbetar. Det kan ha varit det första övergreppet och jag grät hejdlöst. Men min mor tog en kudde och höll den mot mitt ansikte för att få tyst på mig. Skriket som behöver komma ut, vändes istället inåt. I den stunden förlorade jag tilliten till andra människor.
I tidig ålder fördes Christer till sjukhus med en brännskada. Mamman har berättat att han fick en kaffekopp över sig, men Christer har minnesbilder av att han satt i barnstolen och hon hällde det heta kaffet på honom från en stor och blank kaffepanna. "Det blir som en explosion i armen, den brinner" skriver han om händelsen.
– Min mor har berättat att läkaren var tveksam till att kaffe i en kopp kunde ge en sådan brännskada. Men man lät det passera. Om min mor fråntagits vårdnaden hade allt varit annorlunda.
Christer har minnen av att någon sade nej till hans pappa att hämta på förskolan när han var berusad. Om det ledde till vidare kontakt med föräldrarna är oklart. På förskolan blev Christer i femårsåldern väldigt fäst vid en förskolefröken och ville alltid sitta i hennes knä. Men efter en tid flyttades hon, och han såg henne aldrig mer.
– Det var första gången jag kände att en människa var snäll. Jag kände mig trygg i hennes närhet. I dag hade förskolan kanske ifrågasatt mitt beteende och skrivit en orosanmälan?
I många år förträngde Christer sin plågsamma uppväxt. Krisen kom när han själv fick barn.
– Då vällde allt fram och jag fick ett sammanbrott. Min dotter väckte sådana kärlekskänslor. Hon bröt igenom alla försvar. Men jag kunde få obehagliga känslor som jag inte förstod var de kom ifrån, som ilska när hon inte åt.
– Det bubblade i mig, men aldrig att jag skulle göra något mot min dotter, då skulle jag hellre ta livet av mig.
Det har tagit Christer en stor del av hans vuxna liv, 26 år, att bearbeta barndomens kränkningar och övergrepp. Och han är fortfarande inte klar.
– Jag är uppväxt i en familj där jag inte kunde lita på någon, där närhet var farligt för mig. Det sitter kvar och lämnar spår.
– Min bearbetning har ofta handlat om att ompröva mina värderingar om hur människor är. Jag har fått börja om.
Efter mer än tio års skrivande gav han nyligen ut boken om sitt liv, "Vägen ut ur pedofilernas våld". Han skrev den tillsammans med psykologen Olle Wadström, en av flera personer som har hjälpt Christer med hans posttraumatiska stressyndrom.
En annan viktig person var psykologen Maj-Briht Bergström Walan, känd som Sveriges första sexolog.
– Hon lärde mig att komma igenom minnesförträngningarna. Det är som en damm av svarta känslor man måste tömma ur.
En del ifrågasätter bortträngda minnen. Hur ser du på det?
– Jag skulle vilja prata med dem. Du orkar inte leva med en ständig rädsla för att bli plågad till medvetslöshet av någon i din närhet. Jag tog mig igenom barndomen genom att stänga av.
– Att glömma eller förtränga minnen är den skada jag fortfarande jobbar mest med. Jag ser det som en mänsklig egenskap när man måste uthärda en outhärdlig situation. När man inte har någon trygghet, utan bara måste fortsätta för att överleva.
En tanke är att boken ska vara en tröst och visa den som bearbetar sina trauman, eller förlorat livsviljan, att man kan ta sig vidare. Men Christer hoppas också att den ska användas professionellt, till exempel inom socialtjänsten.
– Det finns brister i att förstå barnens situation. Jag vill att man tar tag i det och frågar oss som har varit med hur det kan bli bättre. Jag vet hur det är att sitta där som Lilla hjärtat. Man är beroende av föräldern, vill vara till lags och är rädd för vad som kan hända efteråt.
Pappan och mamman blev aldrig dömda för brott mot sonen. Nu lever pappan inte längre och mamman har drabbats av minnessjukdom. Men av brev som är återgivna i boken framgår att mamman inte ber om förlåtelse och inte känner igen bilden sonen ger.
– Hon förnekar allt och tycker synd om sig själv, säger Christer.
Christer beskriver sig själv som en problemlösare, både i jobbet på Saab i Linköping och när han bearbetat sin barndom. En viktig lösning för honom blev när han hittade sitt eget "jag".
– Jag hittade en kärlekskänsla i mig. Det kom något inifrån, en värme, något som omslöt mig men som samtidigt verkligen var jag.
Kan du utveckla vad du menar med att ha ett "jag"?
– Det är naturligt för en människa att ha ett värde, att du får vara ledsen och får bekräftelse, men det fick inte jag. Jaget blir till i relationen med en annan människa. Men att ha ett jag betyder att ha ett värde som kan bli skadat. Det kan göra ont. Mina föräldrar visade mig att jag inte var något värd.
Hur känns det att vara öppen med det du har upplevt?
– Bra, det hjälper mig. Det känns lättare och mindre dramatiskt när jag inte behöver dölja min historia.