Om tiden verkligen läker alla sår är förstås högst tveksamt. Men Lena Wanselow säger ändå, i början av intervjun, att hon inte längre tycker att det är jobbigt att prata om förlusten och katastrofen ute till havs.
– Jag saknar dem ständigt, säger hon. Saknaden försvinner aldrig. Men det är inte lika svårt att prata om vad som hände längre. Det känns ganska bra nu. Vi bestämde oss tidigt i familjen för att fokusera tankarna på att mamma och pappa var tillsammans när det hände. Alldeles säkert hade de också haft en rolig kväll ombord tillsammans med sina bästa vänner. Längre eller djupare än så vill vi faktiskt inte fundera. Då blir det bara bedrövligt.
– Våra barn var unga när det hände och det var tufft. Att samlas kring den gemensamma bilden hjälpte.
Lena Wanselows föräldrar, Stig och Inez Wanselow, ingick i den PRO-grupp från Norrköping som gjorde kryssningen till Tallin.
De båda skulle fira sin 45:e bröllopsdag och hade flera goda vänner med sig ombord på M/S Estonia. Lena Wanselow beskriver sina föräldrar som aktiva och utåtriktade med stort umgänge och ständiga resplaner.
M/S Estonia antas ha gått till botten klockan 01.48 den 28 september 1994. Nyheten om katastrofen spreds snabbt och dominerade de tidiga nyhetssändningarna. Lena Wanselow fick ett första besked vid pass klockan fem på morgonen.
– Min syster ringde. Har du hört att Estonia har gått under, sa hon. Jag trodde henne inte först. Nej, nej, det kan inte stämma, sa jag. Estonia är ju så stort. Det kan inte gå under. Det var min första reaktion. Jag sa till min syster att hon kunde åka till jobbet som vanligt. Jag är ju storasyster och skulle vara lite tuff. Det kändes inte heller oroande att mina föräldrar var ute och reste. Det var vi vana vid.
Morgonens fortsatta rapporter och nyhetssändningar fick Lena Wanselow att tänka om.
– Ju mer jag lyssnade på radio desto mer förstod jag hur illa det var. Jag åkte och hämtade min syster och så var vi bara hemma. Senare på dagen åkte vi till stadshuset där kommunen hade representanter på plats. Där fanns också präst och kurator. Det var väldigt bra ordnat. Resurserna var samlade och uppslutningen hundraprocentig från alla möjliga håll. Det var en tröst.
Lena Wanselow berättar om den omtumlande tiden direkt efter olyckan – ”de första dygnen var bara en enda dimma” – och om de 20 åren som passerat. Hon sitter vid köksbordet hemma i huset i Simonstorp och maken Kenneth är med. Han, berättar de, drog ett praktiskt tungt lass efteråt när sorgen och förlusten fylldes på med mer handgripliga vardagsproblem. Inte minst den långdragna debatten om huruvida Estonia skulle bärgas eller inte. Lena Wanselow var sekreterare i den lokala anhöriggruppen i Norrköping och den gemensamma inställningen var att fartyget skulle lämnas ifred på havsbotten.
Andra grupper, på andra håll i landet, tyckte annorlunda.
– En annan anhöriggrupp var väldigt högljudd och otrevlig, säger Lena Wanselow. De ville att Estonia skulle bärgas till varje pris. Jag respekterar givetvis dem som hade den inställningen och klandrar inte någon som inte tycker samma sak som jag. Men jag är väldigt nöjd att det blev som det blev. Och ordföranden i den gruppen var inte trevlig att ha med att göra.
Det blev Kenneth Wanselow som tog konfrontationen.
– Han var väldigt arrogant och otrevlig, säger han och måste gå ett varv i köket för att uppnå lite jämvikt igen efter att ha påmints om det hela.
– Men jag fick i alla fall lägga fram min åsikt. Jag träffade Mona Sahlin på Bromma och delade taxi med henne. När jag förklarade att vår grupp inte ville ha någon bärgning blev hon väldigt förvånad. Det hade hon inte hört. När beslutet kom blev det en lättnad för oss.
– Vi som är uppvuxna vid havet tänker möjligen lite annorlunda, fyller Lena Wanselow i. Vi är medvetna om att sjön tar liv. Kanske gjorde det att vi kunde hantera det hela lite bättre.
Sedan det bestämts att Estonia inte skulle bärgas, lades anhöriggruppen ned.
– Jag har haft tur, säger Lena Wanselow, och har haft väldigt fint stöd runt omkring mig hela tiden. Kenneth gjorde mycket och mina arbetskamrater på Kommunal var fantastiska. Det var alltid okej att gå undan en stund om jag behövde det. Och en arm runt axeln och enkel fråga om hur det är betydde också mycket.
Andra upplevelser var mer påfrestande, ja, snudd på chockerande.
Expressens ökända förstasida, med en mängd passbilder med namn på saknade och drunknade personer huller om buller, rörde upp känslorna.
– Mamma och pappa bodde i Ljunga och namnet Wanselow är inte särskilt vanligt. Vi förstod direkt att det fanns risk att deras hus skulle plundras när namnen var ute. Kenneth åkte direkt dit och skruvade fast källardörren och monterade ett larm. Vi pratade med polisen och grannar. Tack och lov hände det ingenting.
För Kenneth Wanselow var de prak-tiska göromålen och alla möten ett sätt att bearbeta de egna känslorna.
– Jag fick också rådet att skriva ned allt jag hade i skallen, säger han. Det var väldigt mycket. Jag ville ju stötta Lena och tänkte på olyckan i princip hela tiden. Att skriva ned tankarna hjälpte mig på flera sätt. Anteckningarna var ett bra stöd i kontakten med myndig- heter och andra anhöriggrupper och dessutom kunde jag få bort en del av det ur skallen för egen del.
För familjen Wanselow betyder inte 20-årsdagen någonting särskilt i det större sammanhanget. Saknaden och förlusten är konstant. Årsdagen har varit lika påtaglig och smärtsam varje år sedan katastrofen. Lena Wanselow pratar hellre om de ljusa minnena hon och resten av familjen har av Stig och Inez Wanselow. Att banden var starka och relationen tät förstår man snabbt. Lena Wanselow berättar om gemensamma upptåg, resor och fester. ”Vi hade det bra tillsammans”, är en varm fras som återkommer flera gånger.
– Stig drog elen här i kåken och Inez målade fönstren, fyller Kenneth Wanselow i och snuddar försiktigt vid köksfönstret med handen från sin plats vid bordet.
Tiden efter olyckan förde också med sig en del positiva möten och upplevelser. Bra kontakter med myndigheter, liksom mindre bra.
– Jag fick en chock när jag pratade med folkbokföringen. Handläggaren undrade plötsligt om jag visste om att Inez inte var min riktiga mamma. Hon ringde tillbaka senare och bad om ursäkt för att hon hade tagit fel. Det hade blivit något fel när de förde över kyrkböckerna digitalt. Jag blev så paff att jag inte kom mig för att be henne fara åt skogen.
– Det var också en konstig känsla att sitta hos polisen och försöka beskriva kännetecken på mamma och pappa. Om de hade långa eller korta tånaglar. Men i stort sett fick vi bra hjälp och gott stöd. Minnesceremonin vid Strömmen var fantastisk. José Ricciardelli spelade saxofon och det var extra känslosamt eftersom våra barn haft honom som lärare i kommunala musikskolan.
Estoniakatastrofen påverkade också Lena och Kenneth Waneslows liv tillsammans. Nu har de båda gått i pension och påminns inte minst ett veckoslut som detta om värdet i att gå sida vid sida. Det är som Lena Wanselow säger:
– Man vet inte vad livet har framför sig.
gunnar.hagberg@nt.se