”Jag hatar ordet flykting och jag vill inte vara en flykting”

Vi möts i foajén på hotell President. Ihab sitter med en laptop i knät. Det är näst sista dagen på hans Norrköpings­vistelse och han har en hel del arbete kvar att göra. Om två dagar ska han åka ­tillbaka till Damaskus för att återse sin familj.

– Min projektledare är väldigt ­effektiv och håller ett högt tempo. Vi jobbar hårt på dagarna men jag måste göra lite ­extra jobb på kvällarna också, säger han och lägger undan datorn.

Ihab Jnad kommer från Syrien och ­arbetar som civilingenjör. Han är ­specialiserad på tekniker för att ­till­varata regnvatten i torra områden, så kallad water harvesting. Därför har han blivit utvald att delta i en stor klimateffekt­studie som SMHI är engagerad i. Studien har pågått i tre år och det här är femte gången Ihab är i ­Norrköping.

– Jag trivs väldigt bra här. Luften är klarare än i Damaskus men det är lite kallare. Norrköpingsborna är vänliga och jag har blivit hembjuden till flera familjer på middag. Jag gillar den ­svenska maten. I går fick jag äta något med grädde och mandelmassa till efterrätt, jag minns inte vad det hette, men det smakade gott.

I dag har han passat på att ­shoppa lite inför hemresan. Han säger att ­galleriorna i Norrköping påminner mycket om hur det ser ut i centrum i Damaskus, men att det är mindre folk.

– Sist jag var här köpte jag med mig kläder till mina söner. Den här gången ska mina döttrar få nya jackor. Jag tog ­foton i affären och skickade, så att de ska kunna välja vad de vill ha.

När Ihab inte är i Sverige bor han tillsammans med sin fru och deras fyra barn i en lägenhet i en förort till ­Damaskus. I en annan lägenhet i ­samma hus bor hans mamma och två systrar. Hans fru arbetar som engelsklärare och de tre yngsta barnen går i högstadiet. Äldsta dottern pluggar till apotekare på universitetet i Damaskus.

– Jag tycker att utbildning är väldigt viktigt. Jag hoppas att något av mina barn vill bli ingenjör men det är upp till dem. Apotekare är också bra. Om jag har möjlighet ska jag köpa ett apotek åt min dotter när hon har pluggat klart.

En vanlig arbetsdag i Ihabs liv börjar klockan åtta på morgonen. För det mesta tillbringar han förmiddagen på ACSAD (Arab center for the studies of arid zones and dry lands) inne i Damaskus. Ibland är han även på ­universitetet och undervisar. Klockan tre går han hem för att äta tillsammans med hela sin ­familj.

– Jag är vegetarian, så resten av min ­familj äter också oftast vegetariskt. Mest äter vi grönsaker, till exempel aubergine och gröna bönor och till det äter vi pasta eller krossat vete.

På kvällen brukar Ihab dricka kaffe ­tillsammans med sin fru.

– Vi sitter ner en stund tillsammans varje kväll och pratar om dagen som gått. Sedan brukar jag hjälpa mina barn med läxorna, speciellt om det är något med ­matte eller kemi. Efter det ­sätter jag mig och ­jobbar en stund till.

När Ihab inte jobbar läser han mycket nyheter på internet. Om han har tid ser han även på tv. Favorit­programmet är den amerikanska komediserien ­”Vänner”. Hans barn ägnar större ­delen av sin lediga tid åt att sitta framför sina datorer.

– Mina yngsta barn älskar datorspel. Jag vet inte riktigt vad de spelar, men jag tror att det är mycket bilspel. Och så tittar de på wrestling på tv. Min ­äldsta dotter sitter jämt med Facebook eller Whatsapp.

De senaste åren har det blivit en hel del resande för Ihab, inte minst sedan han blev engagerad i SMHI:s klimateffektstudie. I januari 2011 hade studien just påbörjats och Ihab var i Norrköping för att prata om vatteninsamling i ökenområden. En kväll när han satt på sitt hotellrum och läste nyheterna fick han se att det var oroligheter i hemlandet.

– Jag trodde inte mina ögon när jag såg det. Jag blev bekymrad och tog ­genast kontakt med min familj. Men de var i säkerhet som tur var.

När han kom hem märkte han stora ­förändringar i Damaskus. Och sedan dess är ingenting sig längre likt.

– Förut kunde vi vara ute hur sent vi ville. Det finns många bra restauranger i närheten av vårt hus och vi gick ofta ut och åt. Vi brukade också gå på bio och träffa vänner inne i stan. Damaskus var en extremt säker stad innan kriget bröt ut, men numera är det ingen som vågar gå ut efter klockan fyra på efter­middagen.

Han berättar att familjen även ­brukade hälsa på släktingar på landsbygden, där han själv är uppvuxen.

– Det är så vackert där, speciellt på ­våren när allt är grönt. Men nu är det inte säkert på vägarna, vi åker bara ­någonstans om det är absolut nöd­vändigt. Det är tråkigt, framför allt för barnen. Men till sommaren hoppas jag att vi ska kunna åka dit så att de kan få tillbringa lite tid på landet.

En annan stor förändring sedan krisen utbröt är att allting i Syrien har blivit mycket dyrare, berättar Ihab.

– Lönerna är samma som innan, men maten är ungefär tre gånger så dyr och många varor är fem gånger ­dyrare än de var innan. Jag har lovat min fru att köpa med mig schampo härifrån ­Sverige. I ­Syrien säljs bara dåliga ­kopior av schampomärken nu för tiden, det finns inte längre någon kvalitetskontroll.

Det första året efter att kriget bröt ut satt Ihab och hans familj som ­klistrade framför tv:n om kvällarna för att ­följa all nyhetsrapportering om ­situationen i landet. De hade ständig telefon­kontakt med vänner och släktingar och var hela tiden oroliga att något skulle hända. Men de senaste åren har familjen mer och mer återgått till sina ­normala ­rutiner.

– Vi hör bomber varje dag. Men hör man något dagligen i ett års tid så blir det till sist vardag. Det är klart att jag fortfarande känner oro, men jag ­försöker att inte tänka på det.

På grund av den oroliga situationen har det blivit svårare för Ihab att ut­föra sitt jobb. Förr reste han omkring och ­besökte olika forskningscentra ­runtom i landet, men i dag sköter han det mesta inifrån sitt kontor. Även inom ­skol­världen, där hans fru arbetar, märks kriget av på många sätt.

– Hon klagar alltid på situationen i skolan, för allting har blivit ­svårare, både för elever och för lärare. Men ­barnen kan åtminstone fortsätta gå i skolan, trots den svåra situationen.

Han berättar att många skolor har ­blivit förstörda och att det är svårt att bygga nya. Därför har ­skolklasserna ­blivit större, det kan vara upp till ­femtio barn i varje klass. För att få plats i de klassrum som finns måste barnen gå i skolan i två skift, den ena gruppen går på förmiddagen och den andra på eftermiddagen.

– Och eftersom många kraftverk har blivit förstörda blir det ofta ström­avbrott, så vi måste använda generator eller bilbatteri för att lamporna ska fungera så att barnen ska kunna göra sina läxor.

Både skolan där Ihabs fru arbetar och skolan där de yngsta barnen går ­ligger nära huset där familjen bor, så de kan gå dit till fots utan problem. Men ­universitet där hans äldsta dotter läser ligger över en mil bort.

– Därför har vi föräldrar gått samman och hyrt en buss så att alla studenter i vårt bostadsområde kan ta sig säkert till och från universitetet, berättar Ihab.

När han är utomlands håller han ­dagligen kontakt med sin familj och hans telefon brummar till flera gånger under vårt samtal.

– Just nu har de skollov så jag är inte så orolig, för jag vet att de är hemma. Men jag måste alltid vara på min vakt, situationen kan förändras när som helst. Förra året ställde jag in en resa till Sverige på grund av att USA hade planer på att gå in i Syrien. Då vågade jag inte lämna min familj. Om något händer vill jag vara där med dem.

Jag frågar om han någonsin funderat på att flytta ifrån Syrien och han svarar bestämt att det inte är något alternativ, inte ens om han hade möjlighet att ta med sig hela sin familj.

– Jag hatar ordet flykting och jag vill inte vara en flykting. Jag vill inte åka ifrån mitt land. Jag har inte bara min familj att tänka på, hela min släkt bor i Syrien och jag kan inte lämna dem. Om något händer så är det Guds vilja att det ska hända.

Jag frågar Ihab hur han ser på framtiden och han skiner upp. Han säger att han hoppas på fred i Syrien så att hans liv kan återgå till det normala.

– Det som behövs är att folk ska sätta sig ner och diskutera tills de finner en lösning. Jag önskar att alla mina barn ska kunna gå på universitetet och få växa upp i ett land där det är fred.