Rummet i föräldrahemmet i Smedby finns kvar. På sängen ligger en keps och på skrivbordet samsas en hög med teknikprylar. På väggen ovanför sänggaveln hänger ett foto.
– Joakim gillade inte det där fotot på sig själv, så varje gång han kom hem fick vi ta ner det. Men visst var han fin? säger Madeleine Nilsson, Joakims mamma, och ler lite åt tanken.
Det var här, hemma hos föräldrar och syskon, som 24-årige Joakim tillbringade sina sista månader i livet. Men så var det så klart inte tänkt. Han skulle ha pluggat klart på civilingenjörsprogrammet i Umeå, tagit examen nu i somras och planerat framtiden ihop med flickvännen.
– Men något hände under förra hösten. En dag ringde han hem och berättade att han mådde dåligt. Han sade att han kände sig stressad och att han oroade sig för framtiden med jobb och så. Han hade också svårt att sova och dålig aptit, så vi föreslog att han skulle ta hjälp, säger Madeleine.
Hon stöttade genom att ringa studenthälsan, men beskedet hon fick var att det var fullt. Så Joakim fick vända sig till vårdcentralen.
– Eftersom han var myndig visste jag inte vad han och läkaren pratade om. Nu vet jag. Joakim hade redan då berättat om sina tankar på att ta sitt liv. Tänk om vi fått veta. Det var ju ändå fara för hans liv, säger Madeleine.
Via vårdcentralen fick han tid hos psykolog. Men väntetiden var över två och en halv månad. Så dit hann han inte komma.
Och det blev inte bättre. En dag ringde Joakim på nytt hem och berättade hur dåligt han mådde. Han kände sig yr och svag. Madeleine ringde 1177, som sedan kopplade Joakim vidare till en läkare på vårdcentralen.
– Den gången hade han gjort ett självmordsförsök, det fick inte vi veta då heller. Men vi förstod att det var illa, så Joakims pappa åkte upp till Umeå. Han tog med Joakim till vårdcentralen. Han kom ut med antidepressiv och ångestdämpande medicin, fortsätter Madeleine.
Joakim blev övertalad av sina föräldrar att följa med hem till Norrköping. Och efter några dagar, när flickvännen kom på besök, berättade han vad som egentligen hänt – att han försökt ta sitt liv. Madeleine ringde psykakuten på Vrinnevisjukhuset direkt.
– Samtidigt bad jag om hjälp att hantera vår familjs situation, men fick svaret att det var Joakim de kunde hjälpa med hans akuta problem. Vi hänvisades till vårdcentralen, fortsätter hon.
Efter besöket på psykakuten berättade Joakim att han och läkaren kommit överens om att det mobila teamet, som utgår från psykiatriska kliniken, skulle komma hem till honom för att samtala.
– Jag tyckte det var vansinnigt! Han hade försökt att ta sitt liv och borde ha blivit inlagd. I stället lades ansvaret på oss, säger hon.
Hon påpekar också åtskilliga gånger att det borde finnas möjlighet att släppa på sekretessen från vårdens sida om det är fara för en anhörigs liv.
– I synnerhet när det var vi som tog hand om Joakim. Vi var ju hans vårdpersonal, konstaterar hon.
Madeleine är också kritisk till hur upplägget såg ut med det mobila teamet. Hon visar en broschyr som Joakim fått. Den finns i den pärm där Madeleine samlat alla handlingar som rör Joakim. Här finns även en anmälan till Ivo.
– Mobila teamet hann komma tre gånger och varje gång med två nya personer. Han hade behövt kontinuitet. Och hur skulle det vara möjligt för dem att se förändringar på honom om de inte sett honom tidigare? frågar hon sig.
Den psykologhjälp Joakim blivit lovad via vården i Norrköping hann han inte heller få. Kön var lång.
Med tiden började Joakim dock ge sig ut och träffa kompisar. Då släppte familjen lite på den kontroll de hade haft på honom. Men så några dagar före jul hände det. Joakim tog sitt liv. Samma dag som mobila teamet varit där.
Det var hans då 13-åriga syster Ida som hittade honom när hon kom hem från skolan. Den första tiden klandrade Madeleine sig själv för att hon just den dagen gick på ett möte.
– Nu klandrar jag mig inte lika hårt, men tankarna finns där ibland, säger hon.
Ida, som suttit med och lyssnat, vill berätta om sina tankar.
– Jag har haft svårt att släppa det, men jag fick jättebra hjälp av barntraumateamet direkt. Jag rider också och några dagar senare åkte jag till stallet. Jag går fortfarande hos kurator och nu håller vi på med en minnesbok. Det känns bra, säger hon.
Så går hon upp på övervåningen och släcker stearinljuset på byrån i Joakims rum.