Under söndagen var Christian Andersson och jagade i Vångatrakten tillsammans med sin hund. När de kom fram till sjön Glan gick de ut precis i vasskanten, men Dio vågade sig längre och hamnade cirka 600 meter ut. Men där blev han kvar, paralyserad av rädsla. Om det var den gungade isen under hans fötter eller något annat som skrämde honom är oklart.
– Men han rörde sig inte ur fläcken oavsett hur mycket vi ropade och lockade.
Christian Andersson försökte själv ta sig ut för att rädda Dio, men insåg snabbt att isen inte skulle bära.
– Efter ett tag fick jag panik och ringde 112.
De kunde inte hjälpa honom, varpå han ringde sjöräddningen.
– De var ute på ett annat uppdrag just då, men kom senare med svävare för att hjälpa oss.
När svävaren närmade sig blev Dio rädd och sprang ännu längre ut på sjön, åt Norrköpingshållet. Men tack vare att de kunde följa spåren i snön lyckades de tillslut få tag i hunden, ungefär tre kilometer ut på sjön.
– Vi gick hela tiden igenom den tunna isen med svävaren. Utan sjöräddningens hjälp hade jag inte haft nån hund idag, så jag är oerhört tacksam. Det här var den värsta dagen i mitt liv, säger Christian Andersson.
Att rädda hundar i sjönöd hör inte till vanligheterna, berättar räddningsskeppare Jim Karlsson.
– Vi prioriterar såklart människor, men försöker alltid att hjälpa till när vi kan, säger han.
Just nu är isarna i länet generellt sett svaga.
– Man ska ha väldigt god kunskap, sällskap och rätt utrustning för att våga ge sig ut, summerar Jim Karlsson.