Hon lever ett liv utanför systemet

Ana Vasileva sitter utanför Systembolaget. Hon ber inte direkt om pengar utan pratar mest med folk. För att få kontakter. Och kanske ett jobb.

Söker kontakter och samlar pengar.
Flerspråkiga Ana är fortfarande hoppfull om en framtid i Sverige.

Söker kontakter och samlar pengar. Flerspråkiga Ana är fortfarande hoppfull om en framtid i Sverige.

Foto: Mikael Strand

Norrköping2016-04-08 09:58

– Mats, säger Ana ibland när jag träffar henne, jag lever ett riktigt skitliv.

Men oftast är hon förvånansvärt glad, öppen och positiv där hon sitter utanför Systemet. Och så har många lärt känna henne. Aneliya Vasilevas liv berättar om hur det är i Sverige och i Europa idag.

– Där är min gamla plats, säger Ana och pekar på Drottninggatans trottoar, där Systembolaget en gång låg. Vi går in på ett kafé strax intill för att fika och prata.

Aneliya Vasileva – men hon har alltid kallats för Ana – är 32 år och kommer ursprungligen från Sofia i Bulgarien. När Systembolaget flyttade till Hantverkargatan följde hon efter. Hon samlar pengar men säger själv att det egentligen inte är huvudskälet till att hon sitter där. Det är ändå bara på fredagar och lördagar som hon får pengar så det är mödan värt. Vad hon egentligen vill ha är kontakter och hon talar med alla som vill prata med henne. Utöver bulgariska talar hon engelska, spanska, rumänska, tyska och efter snart två år i Sverige alltmer svenska.

– Inget av språken utom bulgariska talar jag perfekt. Men i Sverige har min engelska blivit allt bättre, jag kan göra mig förstådd. Svenska försöker jag lära mig själv. Min spanska är flytande, säger hon.

Det vet jag redan. De gånger jag hört henne tala spanska smattrar hon bara på och blir som en annan person. Själv förstår jag inte ett ord.

– Jag bodde i Spanien i tio elva år, säger Ana.

Efter gymnasiet i Sofia, där hon studerade journalistik och fotografi, reste hon till Spanien av flera skäl.

– För att kunna arbeta som journalist eller fotograf i Bulgarien hade jag behövt gå på universitetet, men i Bulgarien krävs det att man har pengar, säger hon och visar med handen att det krävts rejält med pengar. Mina föräldrar arbetade, de var inte fattiga. Under hela min uppväxt fick jag mat, kläder och pengar men de hade inte så mycket att jag skulle kunna studera vid universitetet.

Ana följde sin bror i spåren och reste till Spanien innan hon fyllt tjugo. I dag känner hon sig lika spansk som bulgarisk.

– Det var bra i Spanien. Jag trivdes där, hade jobb och klimatet och människorna passade mig, säger hon.

Hennes första jobb där var ett vikariat på femton dagar som personlig assistent.

– Jag jobbade fjorton dagar och var ledig en. Jag tog hand om ett par, mannen var svårt sjuk och inte kunde gå ut. Jag gjorde allt, men jag kunde ingen spanska alls, säger Ana och visar hur hon fick peka och fråga om allt.

– Men efter de där dagarna kunde jag göra mig förstådd på spanska, berättar hon.

Hon tog andra säsongsjobb och till slut arbetade hon med att förmedla tillfälliga arbeten. När Bulgarien, tillsammans med andra länder, blev medlem i EU 2007 blev det lättare.

– Jag lärde mig rumänska också. Och jag träffade min man. I was his boss, säger Ana med både spelad och äkta stolthet och ler glatt.

2008 föddes deras dotter.

– Vi är inte gifta men vi har hållit ihop sen vi träffades.

Livet var bra, men det skulle bli värre. Spanien drabbades samma år av den globala finanskrisen. Den slog hårt med rekordhög arbetslöshet som följd. Spaniens läge var ett tag minst lika illa som Greklands är idag. Ana och hennes familj bet sig fast, men några år senare var de också arbetslösa och hade inte längre råd att betala hyran.

– I Bulgarien är det inte heller bra. Kanske skulle det vara lättare för mig att få jobb där, men då skulle det vara med en lön man inte skulle kunna leva på.

Ana och hennes familj tog ett annat beslut.

– Vi hade hört att Sverige var bra.

De gjorde sig av med det mesta, packade bilen och gav sig av på vinst och förlust. Två år senare är jag tvungen att ställa den grymma frågan om hon ångrar att hon lämnade Spanien.

– Ja, livet i Sverige har inte blivit som jag tänkt mig. Ibland ligger jag vaken på nätterna och tänker på det. Men vi har inte råd att återvända. Nu skulle det bli svårt att starta ett nytt liv där igen. Många av dem jag kände har flyttat därifrån.

När de kom till Östergötland var pengarna slut.

-– Jag minns första dagen i Norrköping. Vi kom hit på kvällen, det regnade. Jag gick in i en kyrka och frågade om de kunde hjälpa mig. De delade ut påsar med mat. En man där sa att jag inte kunde få nån för jag var inte registrerad, men jag bad ändå att få lite mat till mitt barn.

Idag är familjens bil sönder sedan länge, hon har ingen bostad i Norrköping och har bott på minst tre platser i andra östgötska kommuner. Ändå bedömer hon möjligheterna att få jobb här i Norrköping som störst. Tillsammans med andra i samma situation samåker hon hit fem sex dagar i veckan. Resan tar en timme i vardera riktningen.

– Det är här jag har mina kontakter. Problemet är att jag inte kan bo här och där jag bor finns det inga jobb.

Dottern har ännu inte fått plats i svensk skola, i somras var Ana så desperat att hon återvände till Sofia och var beredd att lämna dottern hos sin bror bara för att hon skulle gå i skolan. Men skolan i Bulgarien nekade henne också plats. Ana är väl medveten om Sveriges rykte på området och att det nu finns kommuner som lever upp till det.

Hon har delvis lyckats med sitt kontaktskapande. Hon har jobbat som tolk för ABF och fått några städjobb, men ofta är de tillfälliga eller på för få timmar för att de ska leda till något. Hon blev också engagerad i Östgötateaterns projekt "Bröllopsresan", och hon berättar om Ylva och Peter från teatern som har hjälpt henne med flera praktiska saker som att registrera sig hos Arbetsförmedlingen. Hittills har det inte förändrat hennes livssituation i grunden.

Många människor stannar och pratar med henne och ger henne pengar utan att hon ber om det. En man kommer ut nöjd med sina inköp, ger henne en klapp på kinden och en tjuga. Jag har sett narkomaner donera, kanske inte helt ärligt förtjänta, pengar till henne. Och många är de som stannat och berättat hur svårt de har det själva.

– Det verkar som det finns många i Sverige som har problem och som inte har nån att tala med, säger Ana.

Och så finns förstås de som ifrågasätter hennes rätt att vara här eller undrar vem som tar hand om hennes pengar. Det är enda gången som jag ser Ana upprörd.

– Tror de verkligen att jag skulle sitta här i flera timmar och sedan ge bort pengarna jag har fått? frågar hon retoriskt. Hon fnyser åt det och sedan skrattar hon igen.

Ana är fortfarande boss över sitt eget liv hur svårt det än är.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!