Den 4 oktober berättade vi om "Josefin" och hennes föräldrars kamp mot dotterns missbruk.
Många har hört av sig till oss efter artiklarna om "Josefin" och hennes föräldrars kamp för att rädda henne ur det tunga missbruket. För Pernilla Larsson i Norrköping fastnade ett citat, från Josefins mamma, lite extra: "Jag har väntat på att en präst och två poliser ska knacka på dörren".
Hon har nämligen själv fått det besöket, när hon på ett hotellrum i Malmö fick beskedet att hennes son inte längre fanns.
Men trots att Marcus levde i ett tungt missbruk så hade Pernilla bara några år tidigare aldrig kunnat ana att hon skulle få höra de orden.
Marcus på sin 4-årsdag 1999 och på studenten 2014.
"Marcus föddes 22 augusti 1995 och var under uppväxten en väldigt lugn och skötsam liten kille. Han var blyg och gjorde inte så mycket väsen av sig, gillade att spela tv-spel och senare att "lana". Sin första fylla hade han 2014 på studentveckan, då ringde han efter mamma som fick komma och hämta honom", skriver Pernilla Larsson i ett brev till oss, där hon vill berätta sin sons historia.
Hon säger att hon inte alls kände till några droger när Marcus hösten 2016 flyttade hemifrån tillsammans med sin flickvän och tillägger att han då hade ett fast jobb. Men sommaren 2017 fick Pernilla ett samtal från en vän och ett besked som vände upp och ner på allting: Marcus använde narkotika – och läget var redan illa.
"Sommaren 2017 var han totalt fast i sitt drogmissbruk och missbrukade det mesta han kunde få tag på, han var totalt sönderstucken av alla nålar. 22 år och sprutnarkoman...", skriver Pernilla Larsson.
"Jag ringde Marcus, men när han förstod vad jag vill prata om så la han locket på, till att börja med. Sedan kröp det fram att han hade rökt hasch sedan 2015, redan innan han flyttade hemifrån, och senare också börjat ta kokain. Och nu, sommaren 2017, var han totalt fast i sitt drogmissbruk och missbrukade det mesta han kunde få tag på. Han var totalt sönderstucken av alla nålar. 22 år och sprutnarkoman...
Jag kontaktade socialen och bad om hjälp, men jag kunde inte göra mycket, då han var myndig. Jag började göra orosanmälningar och försökte få Marcus att söka hjälp hos socialen och Moa. Men allt landade i att han måste söka hjälp frivilligt, eftersom han var över 18 år", skriver Pernilla.
Livet i missbrukarkretsar kan vara våldsamt och hösten 2017 blev Marcus grovt misshandlad, med bland annat järnrör och fjäderbatong, vid två tillfällen.
Livet som missbrukare är farligt och Marcus råkade snart illa ut, berättar hon.
"I oktober 2017 skickade Marcus bilder på att han hade blivit misshandlad. Han sa till polisen att det hade skett utomhus, men det hände egentligen hemma hos honom. Han skrev: 'Slagen med järnrör och en fjäderbatong, vad jag hann se, det gick rätt fort och den (fjäderbatongen) gick t.o.m. av. Det är det såret (som syns) uppe på huvudet'.
Under hösten fick jag veta att Marcus hade skurit upp hela underarmarna. Jag kontaktade psykakuten som tyckte att jag skulle ta in Marcus dit – och om han inte följde med frivilligt så skulle jag ta kontakt med polisen och be om hjälp.
Jag och hans pappa åkte hem till honom, men han vägrade att följa med. Det slutade med att polisen kom dit och övertalade Marcus att åka med dem upp till psykakuten. Dessa poliser gjorde även en orosanmälan, då hans lägenhet var ett riktigt pundarställe", skriver Pernilla och berättar att sonen ändå skickades hem från sjukhuset.
När Marcus i januari 2018 tvångsvårdades på ett låst boende så städade familjen ur hans lägenhet och hittade bland annat nätdrogen 3-cmc, eller "kristall".
Senare under hösten blev Marcus återigen grovt misshandlad och rånad i sin lägenhet. Pernilla fick senare tvätta bort blodstänk från väggar och tak, men Marcus påstod själv att han inte visste vilka angriparna var.
"Men i början av december blev jag kontaktad av en polis. De hade då tagit in en kille i ett annat fall och han hade i sin mobil en film som visade misshandeln. Men Marcus vägrade säga något, så polisen kontaktade mig, ifall Marcus hade berättat för oss vem som hade misshandlat honom. Det hade han inte gjort, men jag fick en jättebra kontakt hos polisen, som har hjälpt mig fantastiskt mycket.
Med hjälp av orosanmälningar från polisen och alla mina samtal med socialsekreteraren beslutade man den 30 december 2017 att tvångsvårda Marcus och han fick ett LVM på sig. Polisen åkte hem till honom direkt och tog hand om honom. Jag pustade lyckligt ut och tänkte "yes, nu ska han få hjälp" Men oj, oj så fel jag hade..."
När familjen städade ur Marcus lägenhet hittades också mängder av använda kanyler.
Marcus hamnade nu på ett låst boende i Skåne, men när Pernilla hälsade på blev det en besvikelse.
"Jag trodde ju i min enfald att de där skulle bli lite aktiverade och ändra sin livsstil – sluta vara vakna på nätterna och sova på dagarna. Men jag fick säga till personalen att de måste väcka Marcus på morgonen, klart att han inte kan sova på nätterna om han sover till klockan 14. I stället gav de honom sömntabletter. När han sedan kom ut till den öppna avdelningen så höll han på att dö av en överdos 'benzo'", skriver hon och berättar att Marcus och andra intagna fick tag på droger och kunde vara påverkade utan att personalen märkte något.
"När jag hittade kanyler under hans kudde och blodstänk (från injiceringen) överallt så hade jag inget annat val än att han fick flytta ut", skriver Marcus mamma Pernilla Larsson.
"När Marcus efter sex månader slussades ut så fick han en plats hemma hos en kvinna i Örebro, som totalt sket i honom och bara vill ha pengarna hon fick för att ta emot honom. Hon sa att han kunde göra sina obligatoriska drogtester själv, att mat fanns i köket och att hon inte ville bli störd.
Efter detta bodde han hos en kompis som har nolltolerans mot droger, men tyvärr misskötte sig Marcus där och blev utkastad. Han levde ett tag hos olika polare, men fick sedan flytta hem till mig, med kravet att han var helt drogfri. När jag hittade kanyler under hans kudde och blodstänk (från injiceringen) överallt så hade jag inget annat val än att han fick flytta ut. Vi var nu i september 2018."
"Redan efter någon vecka (på behandlingshemmet) så märkte jag att han hade ett helt annat tänk och verkade må bra. Tyvärr så sa han efter cirka tio dagar att han ville skriva ut sig. Och eftersom denna behandling var frivillig så kunde han göra det", skriver Pernilla Larsson.
Pernilla skriver vidare att Marcus efter flera turer fick hjälp med en lägenhet och att socialen där höll koll på honom. Men han misskötte sig igen och hamnade på ett nytt behandlingshem.
"Redan efter någon vecka så märkte jag att han hade ett helt annat tänk och verkade må bra. Tyvärr så sa han efter cirka tio dagar att han ville skriva ut sig. Och eftersom denna behandling var frivillig så kunde han göra det. Där hade jag hoppats att socialen hade sagt: 'Absolut får du skriva ut dig, men då får du ett LVM på sex månader i stället'. Jag kan lova till 100 procent att han hade stannat kvar där om han fått det kravet. I stället så släppte socialen honom fullständigt", skriver Pernilla.
Marcus blev nu hemlös i några månader, innan hans pappa hittade en lägenhet till honom och han fick börja arbetsträna.
"Allt kändes då så positivt, han var med och firade jul både hos mig och sin pappa. Runt februari 2020 började motgången igen, när han tog några återfall. Marcus hörde av sig till mig och ville sova här för att på morgonen efter skriva in sig på beroendemottagningen när de öppnade. Det kändes så bra att han själv tyckte att han behövde hjälp, detta var första gången han bett om det och jag skjutsade upp honom klockan 08 på morgonen. Han förklarade läget för dem, men fick till svar: 'Det finns ingen plats och du ser för fräsch ut, så testa att höra av dig igen på måndag'", skriver Pernilla.
"Fönstret för att ta emot hjälp är ibland bara öppet en väldigt kort tid", säger Ursula Thienemann, verksamhetschef för Beroendekliniken på Vrinnevisjukhuset.
Vi frågar Ursula Thienemann, verksamhetschef för Beroendekliniken på Vrinnevisjukhuset, om vad som generellt krävs för att få bli inlagd där.
– Inlagd blir man för att man är jätteabstinent eller verkar somatiskt (fysiskt) dålig på något vis. Eller att vi märker att en person har mörka tankar, säger hon och förklarar att det krävs "tungt krävande" skäl för denna typ av vård.
Ursula Thienemann säger att många i stället får hjälp via deras öppenvård, där man får behandling på dagarna och sen får sova hemma på nätterna. Men vården på Beroendekliniken är frivillig och det är inte "bara att ta in dem", säger hon.
– Det är inte heller ovanligt att anhöriga kanske har bilden av att den sjuke vill läggas in, men att det inte stämmer överens med vad personen själv säger. Eller att de ändrar sig. Ibland på den korta promenaden från akutmottagningen och hit. Fönstret för att ta emot hjälp är ibland bara öppet en väldigt kort tid, säger Ursula Thienemann.
Våren 2019 satt Marcus på behandlingshem. Han var 23 år gammal och hade drygt ett år kvar att leva.
För Marcus blev besöket på Beroendekliniken det sista försöket att komma ifrån drogerna, berättar Pernilla.
"Det var den 5 mars 2020. Två månader senare, den 4 maj, kom två poliser och en präst och meddelade att Marcus hade hittats död i sin lägenhet. Jag hade ju hoppats att helvetet hade slutat här, men natten efter att hans 'kompis' hittade Marcus död så var det två personer i lägenheten klockan 05. De tömde den på allt av värde och vände upp och ner på allting. Det inbrottet har polisen fortfarande inte löst", avslutar hon sitt brev.
Här, i askgravlunden på Matteus kyrkogård, begravde Pernilla Larsson sin son Marcus, strax intill platsen där hennes egen mamma vilar.
När vi sedan träffar Pernilla Larsson har det gått nästan ett och ett halvt år sedan det knackade på dörren till det där hotellrummet i Malmö.
– När vi såg att det var polisen så tänkte vi först "vi har väl inte väsnats?" Men när de sa "vi har nåt tråkigt att berätta", då fattade vi direkt att "det är Marcus". Och de sa "tyvärr har han hittats död".
En rättsläkare kunde senare fastslå att Marcus hade dött av en överdos av "flera narkotiska preparat i kombination", bland annat amfetamin och nätdrogen 3-CMC, ofta kallad "kristall".
Efter Marcus död gjorde Pernilla en tatuering till minne av honom.
Nu vilar Marcus i askgravlunden på Matteus kyrkogård, bara ett stenkast från sin mormor.
– Det känns fint att de ligger så nära varandra. Och vi hade begravningen där borta i det lilla kapellet. Det var fortfarande pandemi då, så vi fick bara vara tio personer där inne. Men vi hade dörrarna öppna, så att de andra kunde stå utanför och titta in under själva ceremonin – och så fick de gå in och ta farväl efteråt.
Nu hoppas Pernilla att hennes historia ska avskräcka andra som riskerar att fastna i drogerna.
– Jag vill skrämma andra så att de inte ska trilla dit och hamna i detta helvete.
Begravningen hölls i kapellet på Matteus kyrkogård, men på grund av pandemin fick inte alla komma in i lokalen samtidigt. "Vi hade dörrarna öppna, så att de andra kunde stå utanför och titta in under själva ceremonin – och så fick de gå in och ta farväl efteråt", berättar mamma Pernilla Larsson.