När vi möts har det inte gått mer än någon dryg vecka sedan Helena Klang och resten av familjen tog farväl av 25-årige Kevin vid begravningen i Risinge kyrka i Finspång.
– Det var fint, men jag fattar fortfarande inte att han är borta, säger Helena, som stod sin lillebror väldigt nära.
Deras mamma orkar inte vara med när vi träffas, men både hon och Helena vill att Kevins sista tid i livet lyfts fram i ljuset. En tid kantad av psykisk ohälsa.
Och de är båda eniga – Kevin hade levt om psykvården hade fungerat. De är inte ensamma om sin uppfattning. Flera höga chefer inom länets psykiatri har tidigare vittnat om läget, och beskrivit situationen som ohållbar för både personal och patienter, vilket vi tidigare skrivit om.
Helena vänder blicken bort mot soffbordet i hörnet. Här finns flera foton på Kevin. I skenet av några tända stearinljus ser vi en glad Kevin med häftiga runda solglasögon och en lycklig Kevin tillsammans med flickvännen.
I dag är ingen av dem i livet.
– Flickvännen dog den 30 juni i år. Det blev nog början på Kevins beslut att ta sitt liv. I Vita arkivet skrev han "Den 30 juni tappade jag hoppet om mänskligheten", säger Helena.
Den 15 augusti nåddes familjen av beskedet. Kevin hade avslutat sitt liv. Hemma i lägenheten
Helena säger återigen att hon är övertygad om att det inte hade hänt om Kevin fångats upp av psykiatrin. Fullt ut. För han hade trots allt en del kontakter där. Men det var när han behövde hjälpen som mest som han lämnades utanför den övervakning han hade behövt, menar hon.
– Han hade mått dåligt ett år ungefär och fått stämningshöjande medicin utskriven. Men i början av juli i år gjorde han det första sjävmordsförsöket. Han kördes in till psyket på Vrinnevisjukhuset av kompisarna, men skrev ut sig själv dagen efter, säger Helena.
I slutet av juli gjorde han ett andra försök.
– Jag ringde polisen för handräckning, eftersom Kevin inte vill följa med till psyk självmant. Han var inskriven en vecka. De två första dygnen var han inlåst, sedan fick han en del permissioner, men det var ingen som visiterade honom när han kom tillbaka. Det borde de ha gjort, fortsätter Helena.
För hon är säker på att Kevin under sina permissioner fick tag på tabletter som gjorde honom mer stabil.
– Psykvården uppfattade honom då som piggare och han kunde skriva ut sig själv. Det är så med de som är självmordsbenägna, de är experter på att lura oss alla, tillägger hon.
Det som gjort henne mest beklämd är att han blev utskriven dagen efter flickvännens begravning.
– Var det någon gång han skulle behövt övervakning var då. Med två självmordsförsök så nära inpå. Varför kunde inte tvångsomhändertagandet fortsatt att gälla?
Kevin fick uppföljande samtal på psykiatriska mottagningen City i Norrköping, men hans planer på att avsluta sitt liv fortsatte. Ändå anser Helena att man därifrån gjorde det man kunde.
Hon har nu själv gjort en anmälan till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg.
– Psykvården måste bli mycket bättre, mer tid för terapi och inte enbart medicinering. Uppgiften när det handlar om självmordsbenägna måste vara att få dem att göra ett annat val i livet. Men de resurserna finns väl inte? säger hon och tillägger:
– Vi träder fram för att den här frågan verkligen ska lyftas upp. Vi får inte tillbaka Kevin, men vi kanske kan hjälpa någon annan.