Josefin har tillsammans med flera andra familjemedlemmar tatuerat in Lottens signatur i en stjärna, det motiv som också pryder hennes gravsten.
Nästa år skulle 40 ljus pryda Lottens födelsedagstårta, men hon blev aldrig äldre än 19 år. I fantasin kan dock systern Josefin Fredriksson se en tydlig bild av hur Lotten hade levt idag.
– Jag är säker på att hon hade blivit författare av något slag. Hon skrev otroligt mycket och hade en stor talang för det.
Året innan katastrofen vann Charlotte "Lotten" Fredriksson från Arkösund Lilla Augustpriset med novellen Frusen ända in i stammen. Josefin beskriver sin syster främst som egen, nästan lite udda. Om systrarna tittade på samma jacka ville Lotten inte att Josefin också skulle köpa den, med risk för att de skulle se likadana ut. Lotten spelade hockey, hade speciella örhängen och i sin lägenhet i Norrköping hade hon fönsterstickers med Betty Boop.
– Hon ville inte vara som alla andra, vilket stack ut i hennes ålder. När de flesta bara ville passa in var hon väldigt säker i sig själv.
Sommaren innan Lotten åkte till Thailand var systrarna hemma hos sin bror och tog bilder på varandra när de gjorde olika grimaser. Ingen annan förstod det roliga i det, men Lotten och Josefin skrattade så att tårarna rann.
– Vi hade samma humor, och det var inte många som förstod vad vi skrattade åt. Oftast var det åt saker som saknade vits, men som vi av någon anledning tyckte var fantastiskt roligt. Vi kunde prata om allt och inget och hon anförtrodde sig mycket till mig.
Det är just samtalen med Lotten som Josefin saknar allra mest. Det starkaste minnet hon har är från systrarnas sista bussresa ihop. Familjen hade firat en tidig jul ute i Arkösund och sagt hej då, eftersom Lotten bara några dagar senare skulle åka på semester med sin pojkväns familj. På busslinje 440 satt systrarna och pratade hoppfullt om resan.
– Det var första gången hon skulle resa iväg långt utan familjen. De hade bokat resan ett halvår tidigare och hon var otroligt förväntansfull.
"Min yngsta son brukar peka på buddhor och säga 'det är Lotten', eftersom vi ofta pratar om Lotten när vi är på minnesplatser där det står Buddhor", säger Josefin Fredriksson.
Josefin, som var sex år äldre än Lotten, proppade henne full med information och om vilka risker det fanns med att resa iväg.
– Men det här hade jag aldrig kunnat förutse.
Lotten bodde i en bungalow på stranden i Khao Lak. Hon ringde hem till familjen på juldagen och berättade om vilket paradis hon befann sig i. Under dagen hade de provat dykutrustning inför att åka ut till en ö och snorkla. Morgonen den 26 december 2004 åt Lotten frukost tillsammans med sin pojkväns familj på stranden. De såg den vita randen ute i havet, men förstod inte vad det var förrän det var för sent. De som överlevde har berättat att de drogs med vågen i en och en halv kilometer.
Lotten bodde på stranden Bang Niang Beach i det område där vågen tog sig längst upp på land.
I Norrköping låg Josefin och sov i Lottens lägenhet. På nyheterna hörde hon under morgonen att det hade inträffat en tsunami, hon var till en början inte orolig. Men i och med att timmarna gick, mer information kom och att Lotten inte hörde av sig, växte en klump i magen.
– Man började förstå att det var något större, och då blev jag verkligen orolig. Jag ringde dygnet runt till allt och alla som kunde ha någon information. Jag pendlade konstant mellan hopp och förtvivlan, och ovissheten var verkligen vidrig. Hoppet är ju det sista som lämnar en, vilket också gjorde att jag föreställde mig helt orealistiska scenarion. Jag tänkte att hon kanske hade fått minnesförlust och befann sig i djungeln och att det var därför hon inte hörde av sig.
På stranden där Lotten omkom finns det idag flera minnesplatser med bilder och blommor.
Tre veckor efter katastrofen åkte Josefin ner till Thailand för att leta efter Lotten. Hon åkte runt till olika sjukhus och uppsamlingsplatser i hopp om att någon skulle känna igen hennes syster. Hotellägaren till det hotell Lotten bott på visade resorten, som nu var jämnad med marken.
– Jag hittade en kjol som tillhörde henne, som jag har kvar än idag. Sen fick jag också tag i hennes körkort och några andra tillhörigheter. Men jag hittade inte Lotten. Jag sov inte mycket alls under den perioden, satt dygnet runt och letade information på nätet eller pratade med folk som kunde ha sett henne.
Den åttonde februari identifierades Lotten, och tre dagar efter det fick familjen dödsbeskedet. Men för Josefin gick det inte att acceptera att hon lämnades utan svar om vad som hänt Lotten.
– Ovissheten var jobbig även i sorgearbetet, att man inte visste om hon led eller hur det gick till. Jag var livrädd för om hon var ensam eller kände sig rädd och att inte kunna få svar på frågorna har varit jättesvårt för mig.
"När jag var sjukskriven åkte jag till Thailand, besökte platserna, läste om tsunamin och kände känslorna. Jag flydde inte längre undan", säger Josefin Fredriksson.
Året som följde ägnande hon åt att försöka reda ut exakt vad som hänt, och var Lotten hittades. När det inte fanns fler trådar att dra i kraschade hon och blev tvungen att sjukskriva sig.
– Att försöka utreda vad som hänt var nog egentligen ett sätt att fly. Alla bearbetar sorg på olika sätt, och bara i vår familj har vi haft olika reaktioner och tagit hand om sorgen på olika sätt. Det finns inget rätt sätt, men det har varit svårt. Mycket av sorgen grundar sig i det vi aldrig fick, och i det hon aldrig fick.
Blir det lättare med tiden?
– Nej, nu är det 20 år sedan, men på ett sätt känns det som att det var i går.
"Årsdagar och Lottens födelsedag är alltid jättejobbiga, och när det händer stora saker i livet där hon egentligen skulle haft en viktig plats", säger Josefin Fredriksson.
Efter katastrofen samlades anhöriga i en grupp som heter "Vi som finns". I det forumet har Josefin funnit en stor samhörighet och tröst.
– Det är många som varit med om samma sak. Genom gruppen fick jag kontakt med en tjej som också förlorade sin syster, och tillsammans har vi rest till platsen och kunnat stötta varandra.
Inför 20-årsdagen anordnas en minnesceremoni på minnesplatsen i Stockholm. 543 marschaller ska tändas, ett ljus för varje person som omkom.
– Det är fint att man kan dela de delarna med andra. Thailändarna har vi också en väldigt stor samhörighet med. De har varit fantastiska från start, trots att de också förlorade anhöriga och sina hus så gjorde de verkligen allt för att stötta och hjälpa till.
Ungefär varje år försöker Josefin tillsammans med sin mamma och andra syster åka ner till stranden där Lotten miste livet.
– Det känns som att vi är lite närmare Lotten där, det var sista platsen hon var på. Jag har en hatkärlek till den platsen, det är tufft men samtidigt det paradis som hon tyckte så mycket om. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. Man lär sig att leva med det, men jag skulle inte säga att tiden läker alla sår.
– Jag är tacksam för att jag fortsatt får dela livet med mina andra syskon och deras familjer. Mina barn har gett mig en ny mening med livet även om det också är en stor sorg att de aldrig fick träffas, säger Josefin Fredriksson.