– Min familj brukar säga att jag tog med mig det brinnande helvetet när jag kom, säger Rasha Jabbar och ler lite snett.
Hon föddes i slutet av 1991 under en väldigt instabil tid i Mellanöstern då Kuwaitkriget nyss var över. Hennes pappa som var soldat i irakiska armén hann aldrig se sin dotter. Han dog medan hans 18-åriga hustru fortfarande var gravid.
– Så min mamma tog med mig till Jordanien. Där bodde vi i några år och mina första barndomsminnen har jag därifrån, säger Rasha.
Vistelsen i Jordanien var ingen permanent lösning och situationen i Irak var fortsatt osäker.
– Om inte min mamma hade varit så modig att hon vågade låna pengar och lämna Mellanöstern hade jag inte varit den jag är i dag, säger Rasha.
Vi möts på pizzeria La Luna som ligger på Bäckgatan. Här jobbade Rasha först som anställd men sedan ett par år är hon restaurangens ägare. Så vitt hon vet så är hon den enda kvinnan i Norrköping som driver en pizzeria.
– Ibland får jag känslan av att folk tror att jag bara är ansiktet utåt och att det finns en man bakom mig som driver företaget. Men restaurangen är min och åt den ägnar jag i princip hela mitt liv, säger hon.
Rasha berättar hur det var att komma till Sverige som sexåring.
– Vi kom till Åtvidaberg på vintern. Det var deprimerande mörkt och jag förstod inte vad folk sa.
På sätt och vis tycker Rasha att Åtvidabergs kommun, som då hade runt 12 000 invånare, var ett idealsamhälle att hamna i. Med sitt svarta hår och sina mörka ögon kände hon sig både exotisk och populär.
– Jag förstod inte vad de sa men de drog i mig och kände på mitt hår. Jag visste att jag måste lära mig svenska för att slippa känna mig så dum, säger hon.
Hon brister ut i gapskratt när hon tänker på hur förskoleklassen hon gick i fick i uppgift att måla det de såg utanför fönstret.
– Det var ett vinterlandskap och de andra ritade granar som jag ju aldrig någonsin hade sett tidigare. På min teckning såg de ut som palmer i snö.
Sin envishet och målmedvetenhet tänker Rasha att hon för det mesta har vunnit på. Efter skolan läste, övade och tränade hon på att lära sig att behärska svenskan medan hennes mamma gott tyckte att dottern kunde gå ut och leka efter skolan.
– Jag har tänkt på det där och jag tror att mamma ville få ut mig för att hon behövde gråta ut över hela situationen. Det var jobbigare för henne än för mig att fly.
Men på bara tre månader pratade hon flytande svenska och kunde leka obehindrat med sina kompisar. Men det var inte alltid lätt att förstå de kulturella koderna. Rasha reagerade starkt på den svenska seden att låta barnens vänner gå hem eller vänta på rummet när kompisen åt med sin familj.
– Hemifrån var jag van vid att man ställde fram mat eller ett fat med bullar som räckte till alla, så jag kände mig jätteutanför och sprang hem till mamma och grät. Jag trodde att de gjorde så för att jag var utländsk, men mamma sa att det nog var så som svenskar gör.
Efter några år kände Rashas mamma att hon ville flytta till Norrköping som var större och med bättre möjligheter till social samvaro och bra jobb.
– Men jag vägrade byta skola. Så medan mamma jobbade i Linköping och flyttade till Norrköping stannade jag i skolan i Åtvidaberg och bodde mycket hos kompisar i veckorna.
Grundskolan är ändå inte en miljö som Rasha längtar tillbaka till.
– Jag var en bråkstake som inte stod ut med vissa saker. Det var tydligt att många av lärarna behandlade mig annorlunda, säger Rasha som flyttade till Norrköping år 2006 när hon var 15 år och skulle börja gymnasiet.
Hon började då umgås med personer från alla möjliga länder och religioner. Vissa av dem talar arabiska.
– Men jag hade inte kvar min arabiska. Den var bortstuvad så långt in i hjärnan att jag fick börja lära mig igen när jag kom till Norrköping.
Hon tycker att det är en kamp att vara ung kvinna och företagare i ett bostadsområde som alltfler av hennes stamkunder lämnar.
– Det tycker jag är tråkigt att se, säger hon.
Att få företagarlivet att gå ihop med ett privatliv tycker hon är svårt. Att hon flyttade hemifrån till egen lägenhet finns det de som har åsikter om.
– De kallar mig för Rashid för att jag är som en man. Men det är tack vare min mamma jag har kunnat bli det jag vill och göra som jag vill, säger Rasha.
Om hon bildar familj kan hon tänka sig att flytta ut på landet. Men i Norrköpings kommun tror hon ändå att hon blir kvar. Här har hon sin förankring och många vänner. Som 20-åring blev hon storasyster till ”världens gulligaste ängel”.
– Jag hör ändå hemma här med min mamma och min lillebror som är 2,5 år. Jag har sagt till mamma att jag inte behöver några egna barn. Hon kan ge mig brorsan så fort han är färdig med blöjorna.