Industristaden Norrköping har alltid varit intimt förknippad med textilen och yllefabrikerna. Fullt rimligt med tanke på hur Norrköping under 1900-talet tjänade ihop till titeln som "Sveriges Manchester". Varvsstaden Norrköping brukar det däremot talas betydligt tystare om.
– Synd. Sjöfarten är också en viktig del av Norrköpings industriella historia.
Det säger arkeolog Magnus Stibéus, projektledare för utgrävningarna i området som ska bli nysatsningen Inre hamnen, och bidrar samtidigt till att den egna förhoppningen i någon mån blir verklighet. Just nu fokuserar nämligen han och kollegorna sina undersökningar på den gamla skeppsdockan och varvsindustrin som dominerade inre hamnens norra kajer och ytor fram till 1927.
I närmare sex år har personalen från Arkeologerna arbetat med den arkeologiska dokumentationen av Inre hamnen. Vi har gjort en flertal nedslag under resans gång och rapporterat om framstegen, bland annat när man dokumenterade det gamla kronobränneriet på Kolkajen. Nu visar Magnus Stibéus vägen till intilliggande Skeppsholmen där arkeologerna Lotta Stenqvist och Albin Norqvist är i full färd med gräva fram resterna av varvsstaden Norrköping.
Den stora skeppsdockan – 80 meter lång, 18 med bred och med ett tröskeldjup på tre meter – är den till ytan största upptäckten som också berättar om Norrköpings position som framstående varvsstad.
– Man byggde den för att stärka konkurrenskraften mot varven i Stockholm och Göteborg, förklarar Albin Norqvist.
– Torrdockan började byggas 1847 under ledning av ägarfamiljen Hammarsten. Året därpå togs den i bruk. Oftast är torrdockor byggda i sten och utsprängda i berg. Men den här är istället nedgrävd i sand och försedd på träväggar. Inre hamnen saknar stengrund. Hela konstruktionens utsida har tätats med ett tjockt lager lera. I ena änden fanns en port ut mot Motala ström.
Albin Norqvist visar resterna av portens gångjärn, väl bevarade efter alla år i lerbädden. När porten öppnades och vattennivån jämnades ut, kunde fartygen åka in i dockan.
– Väl på plats stöttades fartyget av träpålar. Porten stängdes, vattnet pumpades ut och fartyget sänktes ned på en stapelbädd. Därifrån var det enkelt att underhålla och reparera fartyget. Tidigare hade man fått ta hjälp av taljor och rep för att luta fartyget, säger han.
Även resterna av den ursprungliga stapelbädden ligger nu frigjord på ett par meters djup vid kajen.
– Vi visste att den skulle ligga här och det var bara att gräva tills vi hittade den. Det var en spännande känsla att få undersöka den till slut, säger Lotta Stenqvist.
– Några av träpålarna i bädden har vi tagit upp för att tidsbestämma. Flera av dem är fortfarande i mycket gott skick och har legat skyddade av lera. Det har förhindrat vattnet att tränga in. Pålarna i sig är väldigt intressanta. Hullingarna vid spetsen måste ha tillverkats för stabilitetens skull. Överhuvudtaget har det här varit en väldigt intressant och rolig utgrävning. Synd att den tar slut så småningom.
Redan i slutet av 1620-talet grundades ett varv i Norrköping, under ledning av bland andra Louis de Geer. Skeppsdockan som dokumenterats är alltså betydligt modernare och lades igen 1927. Sannolikt för att lönsamheten avtog. Torrdockan berättar ändå om Norrköpings stolta historia som varvsstad.
– Man borde lyfta fram arvet i form av ett museum här nere, funderar Magnus Stibéus.