"Ingen människa ska behöva uppleva det här" säger Mirella och greppar tröstande om maken Muharems hand under intervjun.
– Man blir förbannad och ledsen. Det värsta är att jag bad om att de skulle ringa från sjukhuset. Ingen hörde av sig. De satte honom bara i en taxi, säger hustrun Mirella.
Vi träffar henne, Muharem och deras vuxne son Mirza hemma i soffan, knappt en vecka efter händelsen den 18 oktober. De heter egentligen något annat, men ber om att få vara anonyma eftersom Muharem skäms över det inträffade.
Men först bakgrunden. Muharem har blivit diagnosticerad med glioblastom, en form av hjärncancer, och opererade bort en tumör i mitten av september. I början av oktober – dagen efter han fått sin första strålbehandling och cellgiftsbehandling – fick han en stroke i lillhjärnan.
Efter sjukhusvistelsen i Linköping drabbades han av förstoppning. Kommunens hemgångsteam lyckades inte rå på de smärtsamma besvären och gav till slut rådet att kontakta sjukvårdsupplysningen. Därifrån togs beslutet att skicka en ambulans samma dag, den 17 oktober.
– Jag frågade om jag kunde åka med, men fick inte på grund av corona och accepterade det, berättar Mirella.
En av sönerna ringde till akutkliniken på kvällen och bad dem att hålla familjen uppdaterad. En sjuksköterska berättade att en röntgen av magen hade gjorts, men sa att en läkare måste informera vidare. Men ingen ringde.
56-årige Muharem är inte van vid att vara i behov av andras hjälp och stöd. Han skäms efter händelsen då kände sig ensam, utelämnad och hjälplös.
När Mirellas telefon ljöd dagen efter trodde hon att det var läkaren.
– Men det var min man som berättade att han hade fått ligga hela natten i en säng blöt av urin. Han hade ett blött täcke över sig som de lovade att byta. Men det gjorde de inte förrän vid 4-tiden.
Hon fick prata med en sjuksköterska.
– De sa att han fick kämpa vidare hemma. Jag bad henne att ringa mig när han skulle åka så att jag kunde komma och hämta. ”Ja, självklart, det gör vi” sa hon. Men ingen ringde.
Nästa samtal kom istället ifrån en taxiförare som sa att hennes man var hemma med taxin. Mirella skyndade iväg – och mötte sin man gråtandes i trapporna. Barfota, utan jacka och med urin och avföring på sjukhuskläderna.
– De två månader som han varit sjuk hade jag inte gråtit framför honom, men då exploderade det, säger hon.
– Hur kan man bara släppa iväg en man som har fått en stroke och har dålig balans? Tänk om jag hade varit iväg och handlat?
Muharem kan inte hålla tårarna tillbaka när han berättar.
– Det var det värsta jag upplevt. Jag kunde knappt stå. Jag höll i mig så mycket jag orkade, säger han.
Känslosamt berättar Muharem om när han blev utkörd i en rullstol från akutkliniken. Lämnad ensam i väntan på taxi, utan skor på fötterna och med urin och avföring på sjukhuskläderna.
Han hade med sig en stor påse med jacka, pyjamas och skor. Familjen kan inte förstå varför personalen inte hjälpte honom på med kläder och skor innan han fick lämna sjukhuset.
– Det var väldigt kallt, minns Murharem.
Dessutom kände han taxichauffören, vilket gjorde honom ännu mer obekväm i den utsatta situationen. I hemmet bröt han ihop helt.
– Jag förstår inte att man kan behandla patienter på ett så nedvärderande och kränkande sätt. Alla är vi människor och förtjänar att bli behandlade med omtanke och respekt, säger sonen Mirza.
– Pappa var för ledsen för att kunna prata, så jag fick åka till akuten för att få svar, fortsätter han. Jag pratade med en ledningssjuksköterska som beklagade det som hänt, men inte visste vad som hade blivit fel. De som hade jobbat då fanns inte där.
– Hon såg att det var en vanlig förstoppning han drabbats av, men eftersom han nyligen diagnosticeras med cancer och fått en stroke var vi oroliga.
Proppen i tarmen har nu släppt och Muharem är uppe på benen igen.
Muharem berättar att han kände sig utkörd från Vrinnevisjukhuset och att de ville bli av med honom. Sedan blev han bokstavligen utkörd i rullstol och lämnad. Utan möjlighet att ringa någon då batterierna i mobiltelefonen hade laddat ur.
– Det gör ont att pappa trodde att det var vi i familjen som hade lämnat honom ensam och inte kom, säger Mirza.
Han är också upprörd över att pappan blev avsläppt av taxin cirka 200 meter från bostaden.
– Det är ju livsfarligt för hans del. Han är nyopererad och har nyligen fått en stroke och har problem med balans och gång.
Dessutom hade Muharem nålen från den intravenösa behandlingen kvar i armvecket när han kom hem. Hemgångsteamet undrade också var "den bruna påsen med utskrivningsinformationen" fanns. Det saknades till läkemedlen mot förstoppning som han fick med sig hem.
För att inte samma sak ska hända igen har familjen anmält händelsen till patientnämnden.
– Ingen människa ska behöva uppleva det här. Hur går det för dem som inte har anhöriga? undrar Mirella.