Han är uppväxt i Belarus, eller Vitryssland som det tidigare benämndes som. Men 2002 lämnade han och flyttade till Sverige för att doktorera.
– Jag såg inte några möjligheter i landet. Det var inte någon stimulerande miljö för människor som ville göra något mer.
I dag bor han i Norrköping med sin familj och är anställd på SMHI. Efter att ha följt utvecklingen i sitt gamla hemland tog han beslutet att resa de dryga 80 milen till Minsk – och ansluta till protesterna.
På bilderna och videoklippen som han fick med sig hem syns jättelika folkmassor. Många bär den vit-röda-vita flagga som blivit en symbol för oppositionen mot Aleksandr Lukasjenko, diktatorn som styrt Belarus sedan 1994.
Det pratas om att de var mellan 200 000 och 300 000 människor totalt.
– Jag måste säga att det var en enorm entusiasm. Folk var överallt.
– Människor är arga, men samtidigt solidariska.
Det var efter att Lukasjenko utropat sig till vinnare av valet i början av augusti som demonstrationerna bröt ut. Resultatet, som visade att diktatorn fått över 80 procent av rösterna, ger inte Aliaksandr Rahachou mycket för.
– Alla förstår att de siffrorna som Lukasjenko fick är från en annan planet. Det är helt omöjligt att han skulle ha fått ett sådant resultat, säger han.
– Det var totalt fusk. Verkligheten syns i hur folket på gatorna agerar.
Nyligen stod det klart att EU inte erkänner valet. Nya sanktioner är därmed att vänta.
Samtidigt som de inhemska protesterna fortsätter har anställda på flera stora statliga bolag gått ut i strejk.
Det är inte första gången som medborgare i Belarus mobiliserat mot Lukasjenko. Men Aliaksandr Rahachou säger att det känns annorlunda denna gång.
– Det var protester 2010, det var protester 1996. Men det här går inte att jämföra. Det viktigaste är att detta inte bara pågår i Minsk utan i mindre städer över hela landet.
Protesterna har mötts av våld. Demonstranter har vittnat om hur de utsatts för tortyr. Aliaksandr Rahachou – som säger att läget hade hunnit lugna sig när han kom ner – tror att den hårdföra taktiken har slagit tillbaka mot Lukasjenko.
– Polisens brutala aktioner kan ha fungerat som en katalysator, säger han.
Att diktatorn skulle kunna sitta kvar ser Aliaksandr Rahachou som en omöjlighet.
– Det är bara en tidsfråga när han kommer att avgå. Det kanske inte sker i dag eller i morgon, men det här har gått så långt att det inte finns någon väg tillbaka.
– Jag hade aldrig kunna tro det för bara sex månader sedan.
Med hjälp av internet har världen öppnats upp världen för belarusierna. Aliaksandr Rahachou menar att det kan ha försvagat diktaturens kontroll.
– Lukasjenkos väljarkår har funnits bland äldre invånare som växt upp under Sovjettiden. Nu har det växt fram en ny generation som genom internet sett hur man lever i andra länder.
– Lukasjenko garanterade en miniminivå för de som var lojala med regimen. Men folk har tröttnat. 26 år är en väldigt lång tid.
Jag frågar vad han hoppas på för framtid för landets invånare. Hur ett Belarus efter Lukasjenko skulle kunna se ut.
– Det första är att han måste försvinna. Sedan får man titta mot framtiden.
– Men människans liv är inte bara att gå till jobbet och stå där åtta timmar om dagen. Man måste få uttrycka sig fritt, ha mänskliga rättigheter och inte behöva möta den här byråkratin varje dag.