– Jag kände att livet vände för ett och ett halvt år sedan, säger Gohar Mossavarrahmani. Nu känner jag att jag står på egna fötter.
Hon använder det uttrycket ofta. Först tror jag att det är en felsägning, men snart nog inser jag att det är mer rätt än fel. Gohar har en fot – eller många fötter – överallt. Hon har gått en lång väg för att nå dit hon är nu.
Vi träffas i Folkparken i Norrköping. Den har betytt mycket för henne.
– Min mamma, Rahile, var Irans första kvinnliga bergsklättrare. Hon har alltid sagt åt oss att vi ska våga pröva nya saker. Jag och min syster Niloofar gick från Vilbergen till KFUM-hallen för att vi ville prova badminton.
Det blev starten på ett långvarigt engagemang som varar än i dag. För tre år sedan började hon hjälpa badmintonklubben med rekrytering. Idag har klubben över 200 medlemmar och varje vecka leder hon träningar med ensamkommande ungdomar.
– På sommaren hittade vi Folkparken och kände oss välkomna hos KFUM och började med frisbee, säger hon.
Tusentals barn och deras föräldrar över flera generationer har upptäckt Folkparken, där KFUM sedan lång tid tillbaka driver både kiosk och aktiviteter sommartid. Denna kalla vår ligger parken fortfarande öde. Vi sätter oss på bänkarna vid boulebanan för att skydda oss mot de iskalla vindarna. Nyligen talade jag med fotbollsspelaren Riki Cakic, som berättade för mig att han upptäckte fotbollen här i Folkparken när han var sju år.
– Vi var 18 och 19 år när vi upptäckte den. Det kanske är sent men jag hade en annan barndom. Kanske kan man säga att det var en förlorad barndom, säger Gohar Mossavarrahmani, idag 42 år.
Redan när Gohar var nio år lämnade hennes mamma, Gohar och Niloofar Iran för Turkiet. Där tillbringade de två år. Sedan sände hennes mamma Gohar till Sverige som ensamkommande flyktingbarn. Året var 1985.
– Jag skulle aldrig lämna mitt barn, men hon hade ingen möjlighet att fly med alla. Hon skickade iväg sitt äldsta barn och hoppades att jag skulle överleva, säger hon men berättar också att hennes mamma är en stark person som hon idag ser som en förebild.
Gohar Mossavarrahmani kom till Sälen.
– Sedan flyttade jag neråt landet i omgångar tills jag kunde bo hos min bror och hans fru i Kisa.
Hon berättar att hon under sin barndom och uppväxt saknade trygghet.
– Jag har alltid känt mig välkommen i Sverige och aldrig mötts av nån rasism. Men samtidigt var jag mycket ensam och hade svårt att få vänner. Det kan vara svårare om man är tjej eftersom de gärna hänger ihop två och två, förklarar hon lugnt.
Några år senare återförenades hon med sin mamma och sina syskon i Norrköping, men då var det hon som visste mest om Sverige. När hon kom till KFUM och Folkparken var hon redan vuxen.
– När jag idag möter tjejer i tonåren och jämför dem med mig tänker jag: Åh herregud vad de är barnsliga. Men jag förstår att jag tvingades bli vuxen tidigt.
De kalla vindarna har fått oss att ta en promenad till ett närbeläget kafé. Under hennes grå täckjacka finns den blågula träningsoveralljackan för landslaget. Gohar Mossavarrahmani har både SM- och VM-titlar i frisbee. Hon talar och förstår sju språk – svenska, engelska, persiska, turkiska, tadzjikiska, uzbekiska och dari.
– Så fort jag hör ett ord kommer jag ihåg det, säger hon.
När det gäller att skriva och läsa går det inte lika lätt, fast det dröjde tills hon var 30 år innan hon fick diagnosen dyslexi. Då hade hon gått igenom skolan och utbildat sig till undersköterska. Sedan gick hon en annan väg och utbildade sig till skönhetsterapeut. Och så är det idrotten – eller snarare idrotterna: badminton, frisbee, fäktning, friidrott – där hon lägger ner ett stort ideellt engagemang. Hon leder, rekryterar, tränar och slussar ungdomar in i föreningslivet, också dagens ensamkommande flyktingbarn. Nu är hon är i full färd med att hitta funktionärer till frisbeen inför SM-veckan i sommar.
– Jag har gjort det förut när vi arrangerade frisbee-VM här. Nu är det många av dem som deltar i år. Så nu måste jag rekrytera nya, säger hon.
Allt hon har lärt sig under åren, oavsett om det handlar om skönhetsvård och skönhetsprodukter, evenemang och projekt finns nu samlat som bubblande projekt i hennes företag Delicious Darling.
– Jag har lärt mig mycket genom min särbo om hur man marknadsför sig, hur man talar med kunder och jag vill lära mig allt.
Det är företaget som gör att hon tycker att livet har vänt, att hon nu har hittat rätt och att allt idogt fotarbete nu leder åt samma håll.