Michael Gharib har en glasskiosk vid Stångån i Linköping där den ensamma pojken dök upp på fredagen.
Det var vid nio-tiden på fredagen som pojken anmäldes försvunnen. Han hade försvunnit till fots och under förmiddagen sökte polis efter honom i området kring Navestad.
Samtidigt dök en liten pojke upp i glasskiosken hos Michael Gharib i Linköping.
– Det kom en ensam kille här och ville ha en glass. Eftersom det ligger ett hotell mittemot var jag helt säker på att han kom därifrån och att mamma eller pappa skulle komma snart, berättar Michael Gharib.
Efter en liten stund kom pojken fram igen:
– Han tyckte inte att glassen var god och undrade om han kunde få en annan, så han fick en ny.
Pojken satt sedan snällt och åt sin glass utanför kiosken.
– Sen sa han att han ville tvätta händerna och det fick han.
Michael Gharib har en glasskiosk vid Stångån i Linköping där den ensamma pojken dök upp på fredagen.
Men tiden gick och ingen dök upp. Michael hade börjat undra, när en vän till honom dök upp. Det visade sig att han pratade samma språk som pojken och kunde hjälpa honom att koppla upp sin padda. När de så fick tag på pojkens mamma uppdagades hela historien och de ringde polisen.
Vad tänkte du när du förstod att han tagit sig hela vägen från Norrköping?
– Jag blev lite chockad! Det är lustigt att folk inte reagerat. Man blir lite skärrad när man tänker på vad som kunnat hända.
Michael Gharib känner sig glad över att allt under omständigheterna trots allt gick så bra. Och pojken gjorde starkt intryck på honom:
– Han var jättegullig och charmig! Och så att han självmant bad om att tvätta händerna – ibland får man ju säga till 20-åringar, haha!