Mårten, Yana och lille David sex månader kan pusta ut med en middag, efter att ha kommit över gränsen till Rumänien.
– Jag tänker hela tiden på vad som kunde hänt om vi inte haft den turen vi hade, tillägger han med gråten i halsen, när vi hörs på mobiltelefon, något dygn senare.
Mårten Angner, som under sin uppväxt haft ena foten hos sin pappa i Norrköping, och den andra hos mamma i Uppsala, bor med hustrun Yana och den sex månader gamla sonen i Stockholm. Under senare tid har dock inte Mårten varit så ofta i Norrköping. Förra året avled hans pappa i en tragisk segelbåtsolycka, vilket vi berättade om då.
– Ja, det var tufft, säger Mårten.
Så tar han oss tillbaka några månader i tiden. Vid årsskiftet reste Mårten och hans lilla familj hem till Yanas ukrainska släktingar i staden Slavutych, två mil från Kiev. Planen var att även möta våren där. Men så i torsdags förändrades allt, när de ryska trupperna drog in i landet.
– På onsdagen åt vid sushi på en restaurang, dagen efter var hela den gatan full av bombkratrar, berättar Mårten.
Familjen insåg snabbt att det då handlade om att så fort som möjligt ta sig ut ur landet, och de lyckades få tag på biljetter. Men många bolag hade redan ställt in sina flighter. Och snart förbyttes hoppet om en snar hemkomst till en ren mardröm.
– När vi stod vid incheckningen hörde vi både flyglarm och explosioner. När det bara var två personer kvar framför oss i kön kom informationen "no boarding" upp och på bara några minuter hade hela flygplatsen släckts ner och personalen dragit iväg, säger Mårten och tillägger:
– Där stod vi med vår lilla son och inte visste vad vi skulle göra.
Mårten Angner med sonen David i den bärsele som han fick vila i medan familjen flydde för sina liv.
Så kommer gråten igen. Och han konstaterar att det familjen varit med om på bara några få dygn känns som en evighet, där allt gick i slowmotion.
Familjen lyckades få skjuts med en av de anställda på flygplatsen, till en bensinstation en bit därifrån. Mårten kontaktade därefter några vänner, som turligt nog var på väg bort från Kiev, till sin sommarstuga. Trots en överfull bil kunde familjen trycka in sig där.
– När vi kom fram började flyglarmet ljuda igen. Vi sprang ner i en jordkällare på tomten och satte oss där. Aldrig kunde jag tror att jag skulle sitta i en jordkällare, i flykt undan krig, och sjunga Imse vimse spindel för min son, säger han.
Mårten Angner visar den jordkällare som blev ett tillfälligt skydd undan kriget i Ukraina.
Ett snabbt beslut var sedan tvunget att fattas: Stanna kvar i jordkällaren eller försöka ta sig vidare ut ur landet, så fort som möjligt. Det blev det senare. Familjen fick hjälp av släktingar som kom med den bil, som familjen valt att lämna kvar för att ge släktingarna bättre möjligheter att förflytta sig. Men mackarna var tomma på bensin, och någon längre resa skulle inte tanken i bilen räcka till.
Polen var uteslutet, så det blev Moldavien. 40 mil på slingriga skogsvägar i mörker, med hopp om att bensinen skulle räcka.
– Ja, det var verkligen på vägar som Gud glömde, summerar Mårten.
Familjens gps visar rutten de tog för att komma fram till Moldavien i den bil som de senare tvingades lämna kvar i Ukraina.
Väl framme vid gränsen till Moldavien stod det klart att några fordon inte fick föras in. Familjen gjorde sig av med all onödig packning, lämnade kvar bilen, och promenerade i stället över bron, i mörkret, med barnvagnen fylld med blöjor, och sonen i en bärsele.
Väl över gränsen i Moldavien, kände Mårten och Yana av tryggheten och lät sig fotas vid övergången.
– Men vilket mottagande vi fick innanför gränsen. Och vi var i säkerhet, säger Mårten och rösten brister igen.
Nästa anhalt på vägen hem skulle bli Rumänien. Men för att ta sig in där krävdes bil.
– Köerna vid gränsen var långa. Jag gick runt och kollade om det fanns några stora bilar med ledig plats. Och till slut fick vi skjuts av några killar som skulle till Bryssel, fortsätter han.
Och än en gång skulle det visa sig att familjen hade en enorm tur. Inne i Rumänien fick de kontakt med en man som hjälpte dem att ta sig till ett hotell. Och han stod för kostnaden.
En selfie på hotellet i Rumänien, där familjen kunde övernatta, tack vare en insats från en man med goda kontakter.
– Det visade sig vara värsta lyxhotellet, och där kom vi smutsiga och trötta, säger Mårten och kostar på sig ett litet skratt.
När vi pratas vid på lördagskvällen är han och Yana ute på stan för att köpa resväskor. De har fått sova och fått i sig mer än chokladbitar och flaskvatten, som de levt på under de senaste dagarna. Livet börjar komma ifatt. Ett flyg är bokat och sent på söndagskvällen räknade de med att vara hemma i Stockholm igen.
– Det har varit fruktansvärda dygn. Vi trodde hela tiden att varje minut var den sista i våra liv. Men vilken medmänsklighet vi har mött och vi vet att släktingarna som är kvar mår bra, säger Mårten.