På behandlingsteamet får de som vill hjälp med sina missbruk.
Enligt polisen är narkotikaläget i Norrköping just nu något som är utom kontroll. De beskriver en situation där fler och fler hamnar i missbruk och där droganvändandet även kryper ner i åldrarna.
– Att fler unga människor får hjälp för narkotikamissbruk är något som jag kan bekräfta. Jag har precis suttit och gått igenom de omfattande kartläggningsintervjuer vi gör i samband med att någon söker hjälp hos oss, och för första gången är det en större andel klienter som säger att narkotika är deras huvudproblem än de som uppger alkohol. Det är en oroväckande trend, säger Thomas Albrecht, enhetschef för beroendecenter Trozelli, kommunens öppenvårdsverksamhet för vuxna som har problem med alkohol, droger och spel om pengar.
Verksamheten ger kontinuerligt behandling till ungefär 130-150 personer. Samtidigt utreds mellan 500-600 personer i kommunen på socialkontoret för missbruksproblematik. Det är människor som först kanske har vänt sig till kommunens kontaktcenter och då blir hänvisade till socialkontorets mottagning som bedömer hur akut det är och sedan slussar vidare.
– Den vanligaste insatsen är individuella behandlande samtal, men mycket behandling ges även i grupp. Från att man söker hjälp till att en insats är i gång tar det vanligen 1-3 månader. Vi försöker att vara så snabba som möjligt. Det är viktigt att hjälp kan erbjudas skyndsamt när en person med missbruksproblem väl ber om hjälp, säger Thomas Albrecht.
Vilka är det som söker hjälp i Norrköping?
– Vi har alla på skalan. Från de som kanske använder sig av narkotika då och då, till de tunga blandmissbrukarna. Många har, i kombination med missbruket, någon typ av psykisk ohälsa och en våldsutsatthet.
Även om det nu är fler som har narkotika som huvudproblem hos beroendecenter Trozelli så är det inte så att ändringen beror på att fler personer söker vård. Andelen hjälpsökande de senaste åren har minskat med 30 procent. Det tror Thomas Albrecht har att göra med att sättet missbrukarna kan söka kommunal hjälp på har ändrats, från att personerna kunde gå direkt till en behandlare till att man måste gå genom socialkontorets mottagning för utredning.
Kontinuerligt har behandlingsteamet 550-600 personer som får hjälp med insatser. Det finns även andra föreningar som hjälper en människa till drogfrihet, så som Anonyma Narkomaner.
Vilka är det ni har tappat på den här ändringen?
– Framförallt är det de som inte har så jättestora problem. De som ofta inte än har fått allvarliga konsekvenser av ett missbruk. Det här är människor som ofta inte vill utsätta sig för myndighetsprocessen och då kan det vara enklare att få hjälp direkt via behandlaren. Vår farhåga är att dessa personer inte kommer till oss förrän det har blivit ett riktigt stort problem istället.
Thomas Albrecht ser att skiftet från att alkohol varit huvudproblemet till narkotika har skett under senare år. Under de senare åren har även ålderskategorin 18-25 varit den grupp som ökat mest.
– Vi kan få in 19-åringar med en mycket komplex problematik och det har vi kanske inte sett på samma sätt tidigare.
På behandlingsteamet får de som vill hjälp med sina missbruk.
Ytterligare en grupp som han har identifierat är kvinnor med allvarliga narkotikaproblem men som inte "hörs och syns".
Vad menar du med att de inte hörs och syns?
– Det är de kvinnorna som ofta har alkohol- eller tablettproblem men där livet bara rullar på. De, och familjen, mår absolut inte bra - men de söker inte hjälp i samma utsträckning som män. Av de som kommer till oss är ungefär 75 procent män, även om vi vet att missbruk är lika vanligt hos kvinnor som hos män.
När det gäller missbruk kan en så tidig insats som möjligt vara nyckeln till framgång enligt Thomas Albrecht. I samband med att personerna avslutar sina insatser i öppenvården uppnår mellan 50-75 procent av klienterna sina uppsatta mål, eller delar av dessa mål. Men många kommer tillbaka.
– Så är det, det finns en amerikansk studie som menar att det tar ungefär 4-5 behandlingar under åtta år innan en klient uppnår en varaktig drogfrihet.
Kan det inte ibland bli tungt när samma människor kommer tillbaka gång på gång?
– Jo, det är såklart väldigt frustrerande när vi har lagt resurser och tid på en person som inte blir frisk. Samtidigt så vet alla som jobbar med det att det är svårigheten med missbruk. Sedan har man de gångerna när någon kollega säger "kommer ni ihåg Jesper, han som var så strulig på 90-talet? Han har familj och bra jobb idag" - och det är sådant som lyfter en.