– Hyfsat stora, det finns en stor chans att åstadkomma en hel del, säger han lugnt och återgår därefter till arbetet.
Magnus Djerfsten är kulturmiljöspecialist på Trafikverket och ansvarig för arkeologiska projekt i samband med den kommande utbyggnaden av höghastighetsjärnvägen Ostlänken.
– I ett så stort projekt som det här kan vi titta på det lite större, säger Magnus Djerfsten. Mellan Järna till Linköping är det 16 mil. Vi kommer att se ett tvärsnitt av det historiska landskapet, fortsätter han när vi träffas några dagar senare.
"Lite större" är en underdrift. Sträckan som ska undersökas gör det till Sveriges största arkeologiska projekt någonsin.
Än så länge vet han inte hur mycket arkeologin inför Ostlänken kommer att kosta.
– Det vet vi mer om när alla utredningar är klara. I Norrköping, där vi har kommit längst, blir vi klara i år. I Linköping först 2017. Hela projektet kan gå på allt från 500 miljoner till en dryg miljard. Det beror på vad vi väljer att undersöka. Gravfält från järnåldern tar längst tid att gå igenom. Fornlämningar som inte kommer med i utredningarna kommer aldrig bli undersökta.
Det är inte bara omfattningen och tillgången på nya grävplatser som är spännande, utan även möjligheten att undersöka dem med nya metoder.
– Anledningen till att arkeologin kunnat bidra till att ny historia skrivs beror på att man kan ta dna-prov och annat.
Ännu ett skäl till att Magnus Djerfsten är så optimistisk är att träffbilden hittills har överträffat förväntningarna.
– I Kolmården som man inte undersökt så mycket var arkeologerna glada om de kunde hitta något vid var tionde provgrävning. Men träffprocenten ligger mellan 30 och 40 procent.
I Ostlänkprojektet finns möjlighet att förmedla en helhetsbild. Och då inte bara för forskare och arkeologer utan också för allmänhet, inte minst barn och ungdomar.
– Där har vi ju ett starkt stöd i de kulturpolitiska målen att förmedla den kunskap vi får fram, säger Magnus Djerfsten som redan har sitt mål klart:
– Om vi om tio femton år, när alla böcker och rapporter har skrivits, känner att vi gjorde ett bra jobb då kommer jag att vara nöjd, säger han.
Åren 2002-2004 drogs åtta mil av E4:an om norr om Uppsala mot Tierp och Mehedeby. Det beredde samtidigt vägen för Sveriges idag största arkeologiska utgrävning. Så mycket nytt kom fram vid E4-grävningarna att Sveriges historia måste skrivas om: det fanns ett blomstrande samhälle före vikingatiden (som alltsedan 1800-talet tecknats som en nationalromantisk och nationalistisk storhetstid). Fast innan våld, krig och plundringar fanns utbyten, handel och välstånd. Resultatet skildras i Maja Hagermans bok ”Försvunnen värld”.
– Jag skrev mest om stenålder, bronsålder och äldre järnålder så det blev långa, långa kapitel ny historia, säger hon.
Historien är inte vad vi tror. Ny forskning gör att den förändras och att vi måste förstå den på ett nytt sätt.
– Vi finns i ett landskap, och även om vattennivåer och annat förändrats så är det en gemensam livsmiljö. Vi bor i samma landskap.
Och om kopplingen mellan forntid och samtid säger Maja Hagerman:
– En kruka eller ett stolphål gör att man kan föreställa sig detta landskap. Vi fann också många gamla vägar genom landskapet.
Ströja ser inte mycket ut från vägen.
Några bortschaktade jordhögar, bar jord och grönt gräs.
– Vi har hittat mer än vi trodde, säger arkeologen Marta Lindeberg.
Ett skäl är att de började gräva här redan 2011, då för en ny detaljplan. Men nu är Ströja ett exempel på arkeologi i Ostlänkens spår. Här planeras en godsbangård vid en bibana till Ostlänken.
När trettio centimeters matjord har skalats av, området grundligt detekterats av experter och alla metallföremål är tillvaratagna, återstår handgrävningen.
– Vi har hittat en hall från folkvandringstiden, det är det stora fyndet. Nu gräver vi precis intill för det fyndmaterial vi har tyder på att det borde finns en hall från vikingatiden också, säger Marta Lindeberg.
– Finfynden är inte kvar här men i torsdags, nej fredags, hittade vi den här.
Fynden förvaras i små askar.
– Det här är en doppsko till en svärdsskida från vikingatiden.
I en annan ask ligger en rangkrona från senare tid.
– Vi tror att den har suttit på en vapensköld. Rangkronan användes för att markera börd eller rang. En heraldiker ska få titta på den, då kanske man kan fastslå vilken släkt den tillhört, säger Marta Lindeberg.
Det här är arkeologi live: vi går ut på fältet där arkeologerna Sverker Holmqvist och Marcus Asserstam gräver vidare. Den förstnämnde har precis hittat något som han räcker över till Marta Lindeberg.
– En skärva keramik, det ser ut som Östersjökeramik, säger hon.
Östersjökeramik är, visar det sig, är en oglaserad keramik byggd på en slavisk tradition som förekommer runt Östersjön och de äldsta svenska fynden är från 900-talet.
Ostlänken må vara den enda vägens politik, men järnvägen blir bara den nyaste bland vägar som överlappande går genom landskapen. Vi kan inte med säkerhet veta hur långt de sträckte sig och när.
– Vi talar gärna om kulturmiljöer, men de senaste åren har man lagt stort fokus på att tala om arv, kulturarv. Då talar man ju mycket om börd och blodsarv. Då är det bättre att tala om miljöer, om samspel och övergångar mellan de som bebodde denna miljö, menar Marta Lindeberg.
Sveriges historia kommer att skrivas om i Ostlänkens spår. Sannolikt var Sverige tidigare än man trott integrerat med andra kulturmiljöer. Det får det framtida grävandet och tolkandet utvisa.
– Många av finfynden från Ströja kommer att visas på Norrköpings Stadsmuseum redan under juli, säger arkeologen Ellinor Larsson.
Kanske börjar ett nytt kapitel i Sveriges historia där.