Den tjocka brandröken från Klockaretorpet den soliga majdagen kunde ses från hela Norrköping.
3 maj. Solen sken över ett vårdoftande Norrköping. Klockan var omkring 16, när verkligheten förändrades för många boende på Karl Wards gata i Klockaretorpet.
– Jag satt på baksidan och de två minsta lekte med rutschkanan. Sofie kom och frågade "ska du grilla?", berättar Fredrik Andersson.
– Jag tyckte först att det var en konstig fråga eftersom några av barnen var magsjuka. Men senare kände jag en lukt av tändvätska.
Det dröjde bara några minuter innan Fredrik och sambon Sofie Liljeblad såg en tjock, brungrå rök stiga från undertaket utomhus.
– Då trodde jag att det bara brann hos grannen, så jag gick ned runt hörnet för att hämta vattenslangen. Om jag kunde slå på lite vatten innan brandkåren skulle komma kanske det skulle räcka? Men när jag kom runt hörnet såg jag att det inte var någon idé. Det var kört. Det var inte ens värt att öppna dörren till förrådsboden, säger Fredrik.
3 maj startade branden och dagen efter fanns det inte mycket kvar av radhuslängan. Sofie och Fredrik och deras familj bodde i lägenheten till höger på huskroppen.
Nu hände allt snabbt. Fredrik tog med sig två av barnen. Åttaåriga dottern Felicia bar ut sin treåriga lillasyster Filippa ur huset, en insats hon senare fick ett diplom för, från räddningstjänsten. Mamma Sofie gjorde en invändig runda efter att hon tagit ut Cazandra.
– Mig fick de ropa på, för jag stängde alla vädringsluckor och fönster. Samlade ihop nappband och mobiltelefoner, utom min egen. Den hade Fredrik lagt högt upp, så att inte barnen skulle komma åt den. Jag kunde inte nå den heller. Nattduksbordet höll på att följa efter mig i trappan då jag ryckte åt mig den sista mobilen som låg på laddning. Bråttom blev det och jag gick i foppatofflor, berättar hon.
– Fredrik sprang in till en granne och slog in glasrutan, för hon stod och lagade mat och märkte ingenting. Vi hade nog inte heller märkt av branden om det inte hade varit så att vi haft magsjuka i familjen. Det gjorde att de friska barnen var ute och lekte.
Lillasyster Felicia, som bars av familjens äldsta dotter Filippa nedför trapporna ut ur det brinnande radhuset. Här står minstingen med storasysters diplom i hand med Filiph bredvid sig.
Det blev stort pådrag. Brandbilar, räddningspersonal, polis, media och massor av nyfikna. När hela familjen stod i säkerhet och såg räddningsinsatsen och den tjocka röken som steg tänkte Sofie; "De släcker så att vi kommer att kunna hämta resten av grejerna om några timmar."
– Men när vi såg förloppet fattade vi snart att det här kommer vi aldrig komma tillbaka till.
Fembarnsfamiljen framför den utbrända och renstädade huskroppen. Från vänster Filiph Liljeblad, mamma Sofie Liljeblad, Filippa Liljeblad, Cazandra Liljeblad, pappa Fredrik Andersson, Kevin Liljeblad och Felicia Liljeblad, främst till höger.
Familjen hade flyttat till radhuset 16 veckor tidigare, från en lägenhet på Gamla lasarettsområdet. Nu, ett halvår senare efter branden, bor de tillfälligt på fjärde våningen i centrala Norrköping. De är tacksamma för att Hyresbostäder kunde skaka fram ett boende som var tillräckligt stort för dem med kort varsel. Men barnfamiljen saknar den korta tid de hade med radhus och skog utanför husknuten. Det krävdes många poäng och år i bostadskö för att komma dit.
– Det var för barnens skull vi flyttade dit. Utemöjligheterna och för att vi är många i familjen. Vi trivdes jättebra. Barnen hittade kompisar snabbt och alla grannar var jättetrevliga. Bara det att kunna ha uteleksaker utan att behöva dra in det i lägenheten och att det blir blött i hallen. Det var guld värt, säger Sofie.
Det är mellanläge och ett liv i kartong. Familjen vill tillbaka till radhuset i Klockaretorpet. I den tillfälliga lägenheten på Kungsgatan vill Sofie Liljeblad och Fredrik Andersson inte sätta upp för mycket.
Nu hoppas de kunna komma tillbaka.
– Inget verkar säkert, men vi vill det. Hyresbostäder har hört av sig med jämna mellanrum, säger Sofie.
På Karl Wards gata har skelettet av radhuslängan städats fram och cementtaket lyfts bort av säkerhetsskäl. Från Hyresbostäders sida är man klar över framtiden ett halvår efter branden.
– Det kommer att återuppbyggas. Det är radhus på två plan som gäller och som fanns där tidigare. Det går inte att bevara mycket alls av den gamla huskroppen. Det kommer ta 1–1,5 år att bygga nytt. Då ska det vara på plats igen och klart, säger marknadschefen Lars Löfgren.
Grannen på Kungsgatan, Camilla Franzén, har blivit en extramamma och nära vän till familjen. "Utan branden hade vi aldrig träffat henne. Det är en av de positiva sakerna", säger Sofie Liljeblad.
Med ett hem och ett liv som bokstavligt gick upp i rök har familjen fått ett annat perspektiv på flera saker.
– Kyrkan hjälpte till första tiden, så att vi fick en akutbetalning från försäkringsbolaget så att vi kunde ordna sängar. Men den lilla pengen räckte till det, inget mer. Det är lätt att tro att en försäkring ska täcka mer, berättar Sofie.
Däremot är de överväldigade av det spontana stöd som ordnades.
– Det har verkligen hjälpt. Vi har kanske haft förutfattade meningar om Klockaretorpet som ett stökigt område. Men efter branden har jag verkligen ändrat uppfattning. All den hjälp och grannar som ställt upp när man behövde. Människor vi inte ens kände. Det var helt fantastiskt, säger Fredrik.