Alma Contreras beskrivs som familjens mittpunkt. Det var hon som knöt dem samman. I augusti gick hon bort, 57 år gammal.
Det har gått några månader sedan begravningen, en begränsad ceremoni med pandemirestriktioner. Evelyn berättar om sin mors sista tid i livet. Hur hon sökte hjälp gång på gång, bara för att skickas hem utan den uppföljning som hon skulle ha fått.
Några gånger får hon stanna upp. När sorgen blir för påtaglig.
– Vi hade en väldigt tajt relation och hördes var och varannan dag. Det är en stor förlust, för oss alla, säger Evelyn.
Alma var mittpunkten. En glädjespridare som knöt samman familjen med släkt och vänner.
– Hon tog varje dag som den kom och ställde alltid upp för alla. Även när hon blev som sämst, säger Evelyn.
– Och hon älskade att dansa.
Det var för drygt två år sedan som Alma började känna smärtor i magtrakten. Hon tappade aptiten. Sedan kom det blod med urinen.
Symptom som skulle kunna tyda på en allvarlig sjukdom, som uretärcancer. Men på vårdcentralen Spiran fick Alma i stället antibiotika för urinvägsinfektion, samt läkemedel för smärtan.
Och trots att hon blev allt sämre följdes besvären inte upp ordentligt. Alma skrev sig på vårdcentralen Mirum i stället, men här tittade man inte ens i journalen inför hennes besök.
– Hon kom hem gråtandes. Och berättade att det inte gått bra den här gången heller, säger Evelyn.
– Jag erbjöd mig att följa med många gånger. Men som många föräldrar ville hon inte besvära sina barn.
I januari 2020 blev Almas smärtor så svåra att hon fick köras till akuten.
– Hon ringde mig vid fyra, halv fem på morgonen. Hon var rädd och grät i telefonen. Hennes ena ben var helt svullet. Hon hade jätteont i hela kroppen, säger Evelyn.
Röntgenbilder och blodprov togs. På eftermiddagen fick de beskedet.
– Hon hade en väldigt stor tumör. Den var elakartad och aggressiv, säger Evelyn.
– Min mamma förstod. Hon hade befarat det värsta. Och det gick att höra på läkarens röst att det var ganska kört.
Behandling sattes in direkt. Familjen började besöka Alma på ett rullande schema.
– Hon fick biverkningar av sina mediciner ganska fort. Men vi fick några små stunder när hon var smärtfri innan hon dog, säger Evelyn.
Frågan är vad som hade kunnat göras om Alma diagnosticerats direkt. Vid sitt första vårdcentralbesök.
– Hon kanske inte hade blivit fullt frisk. Men man hade i alla fall kunnat sätta in behandling tidigare. Hon kunde ha fått vara kvar hos oss lite längre. Och processen kunde blivit mindre smärtsam, säger Evelyn.
I augusti somnade Alma in, med sina tre barn vid sin sida. Hon blev 57 år gammal.
– Hon var inte redo att dö. Hon var livrädd och hade verkligen dödsångest, säger Evelyn.
"Det finns båda bra och dåliga vårdgivare. Tyvärr råkade min mamma ut för två dåliga", säger Evelyn Contreras.
Under den sista tiden fick man hjälp av Vrinnevisjukhusets Linnéa-enhet. De är specialiserade på vård i livets slutskede.
– Hatten av för dem. De var varit sådana klippor. Verkligen. Jag har varit så nöjd med deras bemötande av min mamma, säger Evelyn.
– Det finns både bra och dåliga vårdgivare. Tyvärr råkade min mamma ut för två dåliga.
Efter den där januaridagen på akuten skrev Evelyn en anmälan till Patientnämnden. Nu – nästan ett år senare – har det lett till hård kritik för de båda vårdcentralerna från Inspektionen för vård och omsorg.
– Vi har fått rätt. Jag gjorde det för min mammas skull. Hon ville att det skulle bli någon slags konsekvens. Nu har jag uppfyllt hennes önskan, säger Evelyn.