Den 3 maj 2022 startade storbranden som kom att förändra fembarnsfamiljens liv. De hade hunnit bo på Karl Wards gata i Klockaretorpet i tre månader när de tvingades se sitt hem totalförstöras. Kvar fanns inte mycket.
– Det var jättetufft, när man insåg att allt var borta. Under den första tiden efter branden grät man hejdlöst, för att det fanns alltid någonting som påminde en om det, hur litet det än var. Då hade vi liksom köpt hem en ny kastrull, salt och potatis, men så hade vi ingen potatisskalare. Sådana små saker fattades alltid, säger Sofie Liljeblad.
Sedan branden har fembarnsfamiljen bott i en lägenhet på Kungsgatan. Under deras tid i centrala Norrköping har de råkat ut för flera obehagliga påminnelser om händelsen som tog allt ifrån dem.
– Det har ju varit rena skräckupplevelsen. Själva lägenheten i sig har varit jättefin och jättebra på alla sätt. Men det var en stor detonation på Slottsgatan, i en port bara kvarteret nedanför oss. Av smällen vaknade både min man Fredrik och vår dotter Filippa helt skräckslagna. Sen var det ju storbranden på Luntgatan också. Varje gång man hörde sirenerna ryckte jag till, berättar Sofie.
Trots rädslan kände familjen att de inte ville flytta runt mer än vad de redan gjort, speciellt inte med fem barn. De trodde också att flyttlasset skulle kunna gå tillbaka till Klockaretorpet inom 18 månader – men det skulle dröja lite mer än två år innan huset stod inflyttningsfärdigt. Efter en lång väntan kunde familjen den 22 juni flytta in i radhuset, vilket inte var en dag för tidigt. Den 23 juni förstördes nämligen deras grannlägenhet på Kungsgatan i ytterligare en brand.
– Tre timmar innan branden startade på Kungsgatan hade vi flyttat ut det sista. Men våra fönster stod öppna, vilket gjorde att hela lägenheten luktade brandrök, säger fembarnspappan Fredrik Andersson.
Att flyttstäda blev därför för jobbigt för familjen, som precis hade kommit tillbaka till platsen där de tidigare förlorat allt. För att flytten tillbaka skulle bli en positiv upplevelse hjälpte Hyresbostäder familjen med det sista i lägenheten på Kungsgatan. Nu har de kunnat lämna det bakom sig, i alla fall till viss del, rädslan sitter fortfarande kvar hos flera av familjemedlemmarna. Parets äldsta dotter, Filippa, hade under första natten tillbaka i radhuset svårt att sova.
– Jag var orolig för att det skulle börja brinna, säger Filippa Liljeblad.
– Så fort någon grillar blir man orolig. Jag har köpt fler brandvarnare som jag ska sätta upp, även om jag vet att brandsäkerheten är mycket bättre nu i det här huset, säger Fredrik Andersson.
Det nya radhuset är byggt med brandsäkrare material och med brandväggar mellan varje bostad.
Att det är ett nytt hus, med delvis ny planlösning, gör att det för familjen känns som en nystart.
– Det är skönt att det inte ser likadant ut här på nedervåningen, att trappan går upp på ett annat sätt och att köket är spegelvänt. Sen att hyran höjts med några tusen kronor i månaden tycker jag är helt rimligt, eftersom det är helt nytt. Kanske att det till och med hade höjts i vilket fall, med tanke på utvecklingen som varit de senaste åren, säger Sofie.
För familjen fanns det inget alternativ, de ville tillbaka till sitt hem i Klockaretorpet som de kämpat många år i bostadskö för att få. De ville hem till lugnet, där lekplatsen ligger precis utanför dörren där barnen snabbt skaffar nya kompisar. Granngemenskapen var också en faktor som gjorde att familjen inte letade efter andra bostäder när huset brann ner.
– Delvis ville vi tillbaka hit för att vi hade stått i kö i tio år, men mest handlade det faktiskt om grannarna här i området. När det brann gick alla ihop, människor man liksom aldrig hade träffat förut kom och bjöd på glass och vi kände en så stark gemenskap här. Precis efteråt fick vi också jättemycket saker och kläder till barnen vilket vi är otroligt tacksamma för, säger Sofie.
– Ja, vi hade nog kunnat öppna tre klädbutiker med bara barnkläder, säger Fredrik.
Efter branden har familjen grott sig starkare, och nu hoppas de på att återigen få uppleva en lugn vardag.
– Man har fått en annan syn på livet, sånt som var viktigt förr är inte så viktigt längre. Förr gick jag inte utanför dörren utan smink, nu är jag bara tacksam för livet, säger Sofie.