Eva Christensson och Jörgen Andersson i samspråk med Jennie Windisch (till vänster) och Sanna Ek i ett av de mobila psykiatriteamen.
Sommaren 2018 förlorade Eva Christensson och Jörgen Andersson sin son. Ett handräckningsärende i Norrköping slutade i tragedi då en polis sköt parets son, 29-årige Joakim Andersson, till döds i en trappuppgång. Den unge mannen led av en psykisk sjukdom och två poliser följde med en distriktsläkare hem till bostaden där läkaren på plats skulle bedöma om mannen skulle tvångsomhändertas för psykiatrisk vård.
Vi har tidigare vid flera tillfällen skrivit om händelsen som alltså slutade i att Eva Christenssons och Jörgen Anderssons son dog. En svår tragedi för föräldrarna som, drygt fyra år senare, har resulterat i att det nu finns ett mobilt akutpsykiatriskt team på plats i Norrköping. Det är Eva Christenssons och Jörgen Anderssons envisa kamp som lett fram till det medborgarförslag till Region Östergötland som alltså har blivit verklighet.
– Det som hände vår son ska aldrig behöva inträffa igen i något annat fall. Hade det varit ett akutpsykiatriskt team på plats när Jocke mådde så dåligt den där kvällen att vi tvingades ringa vården, hade det förmodligen inte slutat så illa och Jocke hade kanske fortfarande varit i livet. Jag funderat jättemycket på det. Vilken skillnad det hade gjort, säger Eva Christensson.
– Nu känns det ändå bättre. Att vårt förslag har blivit verklighet visar att man kan vara med och påverka även som privatperson. Vi lämnade in det den 20 juli 2019, på årsdagen av Jockes död. Det var en viktig symbol för oss.
Efter sonens död lämnade Eva Christensson och Jörgen Andersson in det medborgarförslag som nu har blivit verklighet.
Föräldrarnas målmedvetna arbete har nu nått målgång på så sätt att det mobila teamet är igång. En seger för dem personligen, mitt i all sorg och smärta, och en ovärderlig hjälp för framtiden och för andra människor vid liknande situationer. Daniel Nahlbom, verksamhetschef på psykiatriska kliniken på Vrinnevisjukhuset, konstaterar också att teamet verkligen behövs och långt ifrån varit sysslolöst sedan verksamheten inleddes i slutet av september.
– Fram till årsskiftet är det ett projekt som är finansierat med statsbidrag. I dagarna har vi fått vetskap om att extra medel är tilldelade verksamheterna för att fortsätta verksamheten även kommande år. Sedan kommer en utvärdering att ske när akutteamet varit igång i sex månader. Under projekttiden vänder sig verksamheten till vuxna personer, säger Daniel Nahlbom.
Sedan den 31 oktober är även teamverksamheten igång i Linköping. Fredrik Sjöstrand (M) – som tillträder som ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden inom Region Östergötland vid årsskiftet – vill se att verksamheten utvecklas ytterligare i länet.
Jennie Windisch (till vänster) och Sanna Ek räknar med mellan två och tre utryckningar per arbetspass.
– Från regionens sida har vi inga intentioner att avbryta verksamheten när projekttiden är slut. Tvärtom. Vi tycker att det är jättebra att man nu har kommit igång på allvar i Norrköping. Förhoppningsvis kan samma utveckling ske i Linköping också framöver. Hälso- och sjukvårdsnämnden har avsatt fem miljoner kronor för 2023 för att flytta vården närmare våra medborgare. De akutpsykiatriska teamen kommer att vara en del i detta, säger han.
– Verksamheten fungerar redan bra i den västra länsdelen och det är förstås angeläget att så sker i hela länet.
I Norrköping bildar tio personer de fem teamen som är igång på ett rullande schema mellan klockan 16 och 02 sju dagar i veckan. Prehospital akutpsykiatri, PAP, är samlingsnamnet för den nystartade verksamheten och att teamen verkligen gör skillnad finns det redan, efter någon månad, gott om bevis för. Jennie Windisch och Sanna Ek, sjukskötare respektive specialistsjuksköterska i ett team, berättar om ett par-tre uppdrag per nattligt arbetspass med psykisk ohälsa, psykisk sjukdom eller suicidärenden som ska hanteras i ofta utsatta situationer.
Daniel Nahlbom, verksamhetschef på psykiatriska kliniken på Vrinnevisjukhuset.
De ger ett färskt exempel där en person själv larmade 112 från en restaurang i Norrköping. Personen uttryckte självmordstankar och förklarade att hen skulle gå hem och ta sitt liv. Det mobila akutpsykiatriska teamet kallades till platsen och Jennie Windish och Sanna Ek klev in på restarangen, utan att på förhand veta vad som väntade.
– Vi hade aldrig tidigare träffat personen i fråga och var inledningsvis inte ens säkra på vem det var i lokalen. Vi var naturligtvis tvungna att vara diskreta. Men det visade sig ganska snabbt vem det var i den halvtomma restaurangen. Vi gick fram till bordet, frågade hur personen mådde och undrade helt lugnt om vi kunde få sitta ned och prata en stund. Det gick bra, säger Sanna Ek.
– Vi pratade ett tag och det hela avlöpte bra. Lugnt och stilla. Personen följde frivilligt med oss upp till akutmottagningen och vi fick höra att vi var väldigt trevliga. Vi kunde prata om lite annat också än den akuta situationen på vägen i bilen. Det blir inte alls lika dramatiskt när det är vi som kommer jämfört med om det är en polispatrull som rycker ut. När larmet om ett suicidärende kommer till 112 skickas vi ut och snabbt på plats. Därmed hinner vi oftast inte läsa journalen innan i bilen. Hittills har vi blivit väl mottagna och jag tror att polisen är tacksam när vi följer med. De är bra på sitt, vi är bra på vårt.
Ett medborgarförslag som har gjort skillnad. Jörgen Andersson och Eva Christensson träffar akutteamets Jennie Windisch (till vänster) och Sanna Ek.
Inom kort ska den ordinarie utryckningsbilen levereras med korrekt märkning. Den är dock försenad och i dagsläget åker i teamet i en mer anonym privatbil. En fördel i vissa fall, även om det finns önskemål om blåljusmöjligheter när situationen bedöms som akut.
– Vi ska få en minibuss. Den är beställd. En där man kan vända sätena mitt emot varandra och skapa ett mobilt samtalsrum på ett enkelt sätt. Den kommer vi har stor nytta av. Vi får ha lite tålamod, säger Daniel Nahlbom.
Tiden efter Joakim Anderssons död sökte Jörgen Andersson på nätet efter lösningar som skulle kunna förhindra liknande tragedier i framtiden. Efter lite detektivarbete upptäckte han att det i Stockholm fanns speciella ambulanser bemannade med specialistsjuksköterskor inom psykiatrin. De ryckte ut vid larm till SOS Alarm om psykisk ohälsa. Som vid det larm som gällde den egna sonen.
Den rätt märkta akutbilen har ännu inte levererats, men personalens klädsel berättar vad det hela handlar om.
– Vi ser det som en solklar verksamhet. Lika väl som det finns vanliga ambulanser. Bryter man benet får man hjälp av ambulans. Men bryter man hjärnan kommer polisen och det kan sluta illa. Samtidigt ökar de psykiska sjukdomarna i samhället och att de mobila akutpsykiatriskt teamen nu rullar är ett steg i rätt riktning, säger Jörgen Andersson.
Eva Christensson och Jörgen Andersson får inte sin son Jocke tillbaka. Att deras medborgarförslag blivit verklighet är trösterikt mitt i all smärta. Inte bara för dem själva.