Diana Knutsson jobbar sedan några år tillbaka som säkerhetschef på Qstars huvudkontor i Norrköping
Numera är 43-åriga Diana Knutssons arbetsplats Qstars huvudkontor, som ligger på Spårgatan i Norrköping. Här arbetar hon som säkerhetschef sedan två och ett halvt år tillbaka.
Och det är just säkerhet som har genomsyrat hennes arbetsliv så här långt. En karriär som började med att hon som 25-åring stegade in som nyanställd säkerhetsexpert på kärnkraftverket i Oskarshamn. Tio år senare hade hon rekryterats till FN:s atomenergiorgan IAEA för att leda internationella team vid inspektioner och utbildningar, när det gäller just kärnkraft. Tjänster i en mansdominerad värld, men som Diana aldrig backade för. Och det var mycket tack vare henne uppväxt, menar hon.
– Mamma och pappa har alltid sagt att jag kan bli precis vad jag vill och stöttat mig i allt. Och min sex år äldre bror lärde mig att våga prova saker när vi var små, som jag aldrig gjort förut. Till exempel att hoppa ner i hölass, skrattar hon.
Men det finns ett allvar även i att hoppa ner i hölass, låter hon förstå. Att våga prova och inte låta sig hindras av att vara kvinna har tagit henne dit hon är i dag, med en lärdom – att vägen inte alltid är spikrak. Den lärdomen tackar hon sin fotbollskarriär för. Hon spelade flera år på högre nivå, motsvarande superettan, i Mölnlycke.
– Där fick man lära sig att det går upp och ner. Det enda sättet att ta sig framåt igen är att göra något åt det själv, säger hon.
Och hade inte en knäskada satt stopp hade Diana sannolikt varit fotbollsproffs i USA. I stället blev det fullt fokus på studierna med en examen som beteendevetare. Siktet var inställt på att bli kurator eller psykolog.
Men så dök den där annonsen upp, som fångade Dianas intresse. Kärnkraftverket i Oskarshamn sökte en beteendevetare. Arbetet gick ut på att stärka säkerheten i organisationen.
– Att helt enkelt värna om kärnsäkerheten, säger hon.
Och jobbet blev hennes.
– Tidigare hade man pratat mycket om den mänskliga faktorn när det gäller säkerhet. Nu handlade det i stället om att se säkerheten utifrån hur exempelvis teknik, organisation och de mänskliga förutsättningarna samverkade, säger hon.
Diana medger att det inte alltid var enkelt att som ung kvinna genomföra förändringar i en organisation som sett ut på samma sätt i många år.
– Men jag har alltid trott på det jag gör och på min rätt att vara där jag är. Tyvärr är det inte en självklarhet för alla kvinnor världen över, men jag hoppas att det en dag blir det, säger hon och tillägger:
– Jag är så tacksam över möjligheterna som jag har fått genom alla andra som har gått före mig i kampen för kvinnors rättigheter och möjligheter.
Diana Knutsson säger att hon alltid varit trygg i sin roll på de arbetsplatser där hon varit, mycket tack vare sin uppväxt, där hon fick med sig att hon kan och allt hon vill.
Efter fem år på kärnkraftverket i Oskarhamns tog Diana steget över till grannen Svensk kärnbränslehantering, SKB. Även här på säkerhetsavdelningen, med fokus på att granska det organisatoriska och hålla utbildningar. Fem år senare sökte hon nytt jobb, på FN:s atomenergiorgan IAEA, i Wien. Jobbet blev hennes och hon kunde titulera sig Nuclear Safety Officer.
– Jag blev väldigt förvånad, jag kallades till intervju under en konferens i Wien. Intervjun tog bara 45 minuter, så jag trodde verkligen inte att jag skulle få tjänsten.
Men innan Diana tog beslutet skulle hon tvingas att tacka nej till en tjänst på Strålsäkerhetsmyndigheten i Stockholm som hon precis fått. Hon hann inte ens att vända i dörren.
– Även här var det mina föräldrar som pushade och sa att jag skulle ta jobbet i Wien. De visste att jag skulle fixa det, säger hon och tillägger:
– Det var väldigt speciellt. En lägenhet stod klar till mig och mina möbler hade fraktats ner. I FN-huset fanns allt man behövde – frisör, livsmedelsbutik, ja, allt för att förenkla vardagen för oss.
Även i Wien spelade Diana Knutsson fotboll, i IAEA:s damlag, iklädd FC Oskarshamns tröja. Klubben som hon spelade i innan hon lämnade Sverige.
Arbetsuppgiften bestod bland annat i att utbilda ledningsgrupper och personal på världens kärnkraftsanläggningar kring en säker organisation och att själv granska säkerheten på kärnkraftsanläggningarna. Det blev åtskilliga resdagar under åren, med besök i-bland annat Sydamerika, Afrika, Ryssland och Pakistan.
– Här stod jag helt plötsligt som en auktoritet med uppgift att representera FN-organet. Det innebar en balansgång mellan en ödmjuk approach och en tydlig och klar beslutsamhet, förklarar hon.
Åren i Wien minns Diana med glädje. Det kommer hon alltid att göra. Men till slut blev det ett farväl. Maken Mathias, som fått pendla mellan Sverige och Wien under en längre tid, gjorde beslutet enkelt att flytta hem. Paret slog sig ner i Gusum, i ett oemotståndligt sekelskifteshus. Och snart hade Diana handplockats till tjänsten som säkerhetschef på Qstars huvudkontor i Norrköping, med fokus på personsäkerheten.
– En av mina och företagets viktigaste uppgifter är att se till att de anställda kommer hem i samma skick som när de åkte ut på jobbet.
Sedan kommer vi in på det som händer i Ukraina och Rysslands attack mot en av kärnkraftsanläggningarna i landet. Vi pratar om hur det kan tänkas påverka de anställda. Diana får frågan vad hon tänker kring det.
– Jag vet ju inte exakt hur situationen ser ut på kärnkraftverket nu. Och jag besitter inte kunskapen om just själva tekniken. Men det jag tänker är att personalen på kärnkraftverket måste ges möjlighet att jobba på som vanligt, utan påtryckningar, och vara fullständigt närvarande i det de gör. Framförallt måste de ges förutsättningar att följa de rutiner och instruktioner som finns och kunna kommunicera med relevanta myndigheter för att säkerheten ska upprätthållas, säger hon.
1986. Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl påverkade inte bara den närmaste omgivningen. Även i Sverige märktes förhöjda halter av radioaktivitet efter den allvarliga olyckan.
Enligt Diana var det i och med Tjernobylolyckan 1986 som den här typen av säkerhetsfrågor lyftes upp på allvar.
– Det var då man började prata om en säkerhetskultur, det som jag alltså jobbat med.
Diana får också frågan hur hon tänker kring på klimatdebatten när det gäller kärnkraftens betydelse.
– Som världen ser ut just nu ser jag kärnkraften som en tillförlitlig källa till el och som relativt bra för klimatet. Men hittar man en bättre lösning kommer inte jag stå på barrikaderna och försvara kärnkraften. Världen utvecklas och vi måste utvecklas med den, säger hon.
Nyfikenheten, viljan och erfarenheten som Diana skaffat sig så här långt i sitt arbetsliv får henne knappast att luta sig tillbaka. Hon kommer fortsätta att följa det som känns rätt – med ett måtto helt klart för sig:
– När det är över för mig ska jag kunna säga att jag gjort en jäkla resa!