"Man måste kunna få kontakt med personalen när man behöver hjälp" säger Paula Illikainen.
De beskriver honom som envis, med en stor integritet. I det längsta ville Kauko Illikainen bo kvar hemma. Barnen gjorde sitt bästa för att det skulle fungera.
Men till slut blev turerna till akuten för många. Efter ännu en fallolycka ordnades plats på Vickelbygården i Skärblacka.
– Att komma till ett boende var det absolut sista som pappa ville. Men han trivdes jättebra. Det kändes som att han till slut hade hamnat rätt, säger Paula Illikainen.
Gradvis tappade han talet. Men att skratta och skoja slutade han aldrig med. Han gillade att bo nära naturen och knöt snabbt an till personalen.
"Jag bara hoppas att något sådant här aldrig händer igen", säger Minna Olsen.
– Vi kände att pappa trivdes och var trygg på boendet, säger Minna Olsen.
– Efter frukosten rullade han ut i rullstolen och tog sig ett bloss. Han ville sköta sig själv, så långt det gick. Det var viktigt för honom, säger Paula.
För första gången på år kunde de slappna av. Om något skulle hända fanns hjälpen nära tillhands.
Så plötsligt en sommarmorgon förra året nåddes syskonen av chockbeskedet. Deras far var död.
Minna Olsen och Teija Torell tillsammans med sin far på Åbofärjan 2014.
Snart fick de veta att han hade tryckt på sitt trygghetslarm strax innan klockan ett på natten. Men att ingen gått ut till rummet förrän på morgonen.
Att ett rörelselarm – som skulle ha funnits vid sängen – inte hade utlösts berodde på att det felaktigt hade placerats i ett annat rum.
– Larm ska vara en trygghet för de boende. Man måste kunna få kontakt med personalen när man behöver hjälp. Det är för många boende den enda säkerheten man har, säger Paula.
Minna Olsen och Teija Torell minns sin far Kauko.
Kauko blev 74 år. Några dagar efter hans bortgång döptes hans första barnbarnsbarn. Därefter gifte sig hans son. Stunder som Kauko aldrig fick uppleva.
Systrarna säger att de hoppas att det gick fort och att deras far inte fått lida. De försöker att inte tänka på det för mycket.
– Vi visste att han skulle dö en dag, det var inget tu tal om det. Men inte på det här sättet, säger Minna.
"Den största sorgen är att han var ensam", säger Teija Torell.
– Den största sorgen är att han var ensam, säger Teija Torell.
– Så ska ingen behöva dö, säger Paula.
De återkommer till hur bra deras far trivdes på boendet. Hur glad han hade varit, och hur de sett fram emot att besöka honom de närmaste åren.
Ur sorgen kom en strävan om att Kaukos död ska leda till något gott. De anmälde händelsen och Inspektionen för vård och omsorg har beslutat att inleda en granskning.
– Jag bara hoppas att något sådant här aldrig händer igen, säger Minna.