Under pandemin finns ett tillfälligt väntrum i form av en barack uppställd utanför Vrinnevisjukhuset. Där hänvisades den covidsjuke mannen att spendera natten när han inte kunde ta sig hem på egen hand.
Marie Hägg Wiberg fick en chock när sonen ringde henne från sjukhuset samma dag som han kommit in. Dels för att han blev utskriven när han fortfarande var såpass dålig, dels för att han inte erbjudits en möjlighet att ta sig hem.
På grund av smittorisken var taxi eller kollektivtrafik utesluten och på kvällen och natten finns ingen sjukttaxi att tillgå för den som har covid-19. Han hänvisades till att antingen gå hem eller spendera natten på en stol i baracken som står placerad utanför sjukhuset. Baracken agerar tillfälligt väntrum under pandemin.
– Jag trodde först att han skämtade.
Sonen hade varit sjuk i covid-19 i flera dagar när han till slut var så illa däran att han behövde sjukhusvård. Han hade dålig syresättning och fick åka ambulans till Vrinnevisjukhuset. Marie kände sig lättad när sonen togs omhand och fick hjälp med andningen.
– Han bor helt själv och vi har inte vågat gå in till honom på grund av smittorisken, säger hon.
Men runt klockan 23 samma dag ringde han henne. Han hade blivit utskriven, trots att han fortfarande mådde riktigt dåligt. Och han kunde inte ta sig hem. Marie och hennes man, som bor i Kolmården, fick åka in med två bilar. Sonen fick köra hem med den ena och de åka efter i den andra. På grund av risken för smitta ville de inte åka i samma bil.
– Det var knappt så att han orkade köra eller ens tog sig upp i lägenheten efteråt. Det kändes fruktansvärt.
Marie har varit i kontakt med såväl verksamhetschefen för akuten som regionpolitiker för att påtalade det inhumana i att covidpatienter som skrivs ut på kvällen inte kan ta sig hem, utan tvingas vänta i en kall barack i timmar.
– Så här får det helt enkelt inte fungera. Det finns ju faktiskt de som inte har någon alls att ringa till, som är helt utelämnade.
När den covidsjuke mannen skrevs ut från akuten var han fortfarande dålig och hade ingen möjlighet att ta sig hem på egen hand. Han hänvisades till att antingen promenera eller spendera natten på en stol i baracken utanför sjukhuset.
Då hon själv jobbar inom vården har hon kollegor som hon vet är kritiska till hur det fungerar.
– Personalen kämpar verkligen och gör sitt allra yttersta, men det är jättetufft att jobba med så dåliga förutsättningar, säger hon.
Sonen hann bara vara hemma ett par dagar innan syresättningen åter blev sämre och han fick åka in på nytt. Då blev han inlagd.
– Även om du jobbar inom vården är det är först som anhörig du kommer riktigt nära och ser hur illa det är ställt.
Sonen har nu blivit bättre och fått komma hem, men har valt att inte uttala sig.