Utpekandet skedde under öppningen av den andra rättegången efter våldsamheterna i Navestad i april.
Deltidsbrandmannen, vars huvudsakliga jobb är som polis, berättade att han på bilder från upploppen hade känt igen en av stenkastarna och meddelat utredarna.
– Och vem är det, frågar åklagare Thomas Ramstedt.
– Det är NN (21-åringen). Vi har träffats flera gånger tidigare, även vid något ganska dramatiskt ingripande. Ofta är hans kompisar mer pratsamma och utåtagerande, men han är alltid med dem, säger brandmannen, som nämner 21-åringens ovanliga utseende som ett skäl till att han är säker på sin sak.
21-åringen nekar dock till brott och säger att han förvisso varit på platsen och tittat på, men inte deltagit i upploppen eller kastat sten.
– Det är inte han som ses på bildmaterialet och han har inte angripit och stört räddningstjänsten, säger mannens försvarare, advokat Pierre Frennesson.
Den medåtalade 22-åringens försvarare, advokat Volkan Yesil, menar att åklagarens brottrubriceringar är tveksamma och att det grova blåljussabotaget borde ha bedömts som ett våldsamt upplopp.
– Han förnekar också att han har haft nånting med händelserna att göra och att det skulle vara han som syns på bilderna, säger försvararen.
Mot männens nekande ställs bland annat en omfattande bild- och filmbevisning, som under tisdagen visades upp i rätten. Ett antal filmer har fångat angreppet mot brandbilen vid Ringdansens centrum på skärtorsdagen. Under uppspelningen frystes filmerna flera gånger och två personer ringades in – enligt åklagaren de två åtalade.
För att stärka det påståendet visades också bilder på kläder som männen haft och som i några fall är mycket lika de inringade stenkastarnas kläder.
Under dagen fick också fyra av de fem brandmännen berätta om sina upplevelser under upploppen. De skulle släcka en brinnande bil vid Ringdansens centrum, men möttes i stället av en svartklädd folkmassa – och bombarderades med stenar. Bilrutorna krossades och flera stenar gick också in i bilen och träffade några av brandmännen.
– Jag tänkte tankar som att "vi kommer nog inte att komma härifrån". "Kommer de att kasta in nåt i vår bil så att det börjar brinna?" För vi kan inte springa med vår tunga utrustning – då hade vi inte kommit långt innan vi hade legat på backen.
– Vad tänkte du skulle hända, frågar målsägarbiträde Stefan Blomqvist.
– Att någon av oss skulle dö på platsen. Det var skräcken. Eller att bli allvarligt skadad.
Flera av brandmännen blev rejält mörbultade, men klarade sig undan allvarligare fysiska skador. Däremot har flera mått dåligt, varit sjukskrivna och haft sömnproblem.
– Jag har haft flera psykologsamtal och har haft svårt med posttraumatisk stress. Jag blir rädd när jag hör plötsliga smällar, om nån slår igen en bildörr till exempel. Då får man hjärtat i halsgropen, säger en brandman, som förklarar att han mått väldigt dåligt psykiskt efter händelsen.
En av kollegorna har liknande upplevelser:
– Det är en sådan händelse man varken har tränat på eller är förberedd för. Det kan dyka upp vid udda tillfällen: Folksamlingar, någon som går över gatan när man sitter i bilen, eller när man ska sova, säger han.
Rättegången fortsätter på onsdag nästa vecka. Då ska den femte och sista brandmannen höras, samt de två åtalade och några poliser som jobbade under upploppen.