"Jag fattade först inte att det var sant", säger Susanne Littecke när hon berättar om hur sonen avlidit.
Bland villor och radhus i centrala Krokek växte Robin Littecke upp. Hans mamma bor fortfarande kvar i barndomshemmet och det är där vi träffas. Det känns tryggt och hemtrevligt, en skarp kontrast till samtalet som handlar om en ung man och hur han drogs in i droger, kriminalitet och ond bråd död. Hur kunde det gå så fel?
– Han var nyfiken som barn, alltid glad och lite sprallig. Han hade mycket kompisar, de var viktiga för honom, säger Susanne Littecke när vi sitter runt köksbordet.
Polisen har pratat med många av Robins vänner under utredningens gång. Flera vittnar om att han var snäll, att han var en fin person. Men det fanns orosmoln på himlen och det började ganska tidigt.
– Han började bli strulig i sexan och under högstadiet, de var ett gäng grabbar som var lite stökiga i skolan.
Robin trivdes inte i skolan och tyckte inte om att vara där.
Tycker du att ni fick rätt hjälp?
– Det kan man ju inte veta, men jag tycker ändå att vi fick bra stöd. Skolan tog tag i det, de gjorde en egen grupp med de här grabbarna, de fick gå i ett annat hus med speciallärare. Vi föräldrar fick bra information och det var många möten. Jag kan inte se vad man skulle ha gjort annorlunda, säger Susanne Littecke.
När tror du att drogerna kom in i bilden?
– Det var nog ganska tidigt, fast vi inte märkte det, som mamma vill man nog inte se. Men jag skulle tro att det var på högstadiet. Det var då jag kände att jag började tappa honom.
Drogerna fanns med till och från under Robins uppväxt. I perioder gick han på behandling och försökte att få rätsida på sitt liv. Robin jobbade ett tag hos sin pappa i Vingåker och köpte en stuga på granntomten, en stuga som han verkligen trivdes i. Stugan har varit uthyrd och under hösten 2020, tiden innan han avled, bodde han hemma hos Susanne.
– Jag har aldrig nekat honom att komma hem och bo här. Men det var stökigt runt honom och jag sa ifrån – att han skulle flytta ut. Precis innan det här hände kom han tillbaka och bodde här hos mig.
Robin hade inget fast jobb och ingen inkomst, men han hade många planer och drömmar om framtiden. Han ville väldigt mycket, men han hann inte nå sina mål.
Robin Littecke begravdes i Krokeks kyrka i januari 2021.
22 december 2020. Susanne var på jobbet och hade en halvtimme kvar av arbetsdagen. Hon grejade med det sista och var glad. När arbetet var slut skulle hon åka till fjällen med sin sambo, de skulle vara borta över jul och nyårshelgen. Då ringde Robins pappa. Han berättade att Robin hade hittats död.
– Jag bara skrek rätt ut, säger Susanne när hon tänker tillbaka på samtalet som förändrade allt.
– Jag bröt ihop totalt. Samtalet med Robins pappa var kort, vi lade på och jag ringde direkt min sambo som fick komma till jobbet och hämta mig. Jag var helt förstörd och grät hela tiden. Jag visste inte om jag skulle sitta eller stå, så jag vandrade bara fram och tillbaka. Det var fruktansvärt.
Till en början visste inte familjen så mycket om vad som hade hänt. De drog slutsatsen att Robin hade dött av en överdos. Han hade tagit en överdos vid ett tidigare tillfälle, men klarat sig. Allt eftersom fick familjen reda på fler detaljer. Snart berättade polisen också att de misstänkte att det handlade om ett mord.
– Jag fattade först inte att det var sant. Men egentligen blev man ju inte mer ledsen av det, jag var ju redan så ledsen över att han var borta. Till en början kunde jag nog inte riktigt ta in det, säger Susanne.
Hon berättar att den första veckan är svår att minnas. Familjen kunde ju inte göra något, det var bara att vänta och se vad som skulle hända härnäst.
Till minne av en älskad son och bror.
Enligt polisens utredning var det tre personer i bilen. En av dem var Robin. Han blev knivskuren av en av de andra männen under tiden som bilen rullade. Han flyttades senare över till bagaget och bilen dumpades slutligen i Ändebol i Katrineholms kommun. En av männen dömdes av tingsrätten till livstids fängelse. Domen överklagades till hovrätten, som fastslog tingsrättens dom. Högsta domstolen gav inte prövningstillstånd.
Den tredje mannen, en av Robins vänner, åtalades inte. Under rättegången förklarade vännen att han var chockad och rädd. Det var, förklarade han, därför han inte ingrep. Åklagaren, Klas Engdahl, menar att vännen inte har gjort sig skyldig till brott genom att inte ingripa.
Vi talar om det ofattbara, hur Susannes son har blivit mördad, en händelse som är svår att få grepp om.
– Trots rättegångarna är det fortfarande många frågor. Hade han dött av en överdos hade man kunnat hantera det på ett annat sätt, det här är något helt annat. Man lever med det och tänker ständigt på det – omedvetet. Men man kan inte tänka hela tiden, man måste leva också.
Den 21 december har det gått ett år sedan Robin Littecke hittades mördad.
Alla tre i bilen var påverkade av droger. Mannen som dömdes för mordet har under rättegångarna sagt att han trodde att bilen de satt i var jagad och att de var tvungna att fly. Susanne tror att drogerna är förklaringen till att händelsen urartade så katastrofalt.
– Det måste ha slagit slint i huvudet helt och hållet, säger hon.
Var det väntat att Robin skulle dö?
– Ja, på något sätt, långt inne känns det nog så. Vi förstod ju att det skulle kunna bli så, om han fortsatte med droger. För oss i familjen var det lugnt när han var på behandlingshem eller om han satt häktad för något, för då visste vi att han var trygg, säger Susanne.
– Men att det skulle hända så här hade vi aldrig kunnat föreställa oss. Det här är tuffare att ta in, att det är någon annan som har åsamkat.
Är du arg på gärningsmannen?
– Jag försöker att inte tänka så mycket på honom, ingenting kan ju bli ogjort. Jag vill bara att han ska sitta inlåst så länge som möjligt.
Förra gången Susanne Littecke och Lisa Lagerblad var på den här platsen speds askan efter Robin Littecke över Bråvikens vatten.
Året har gått fort för de anhöriga. Begravningen hölls i Krokeks kyrka, mitt under pandemin, med ett begränsat antal gäster. På Robins födelsedag i juni hölls en minnesstund utomhus vid Bråvikens strand. Där kunde många fler närvara och då spreds även Robins aska i Bråviken.
Hur mår du nu?
– Det går lite upp och ner. Jag sover inte bra, inte alls. Vissa dagar är det bättre och andra sämre. Jag försöker att hitta på saker, att tänka på annat och leva som förut, säger Susanne och tårar rinner sakta nedför kinden.
– Att köra bil, när jag sitter själv i bilen, är jobbigt. Då måste jag försöka tränga undan tankarna och tänka på annat. Men så kan det komma en låt på radion och då... ibland känns det så mycket, mycket mer.