Andréa föddes två månader för tidigt. Under förlossningen fick hon syrebrist och när hon kom ut var hon död. Läkarna lyckades få liv i henne, men då fick hon en hjärnblödning. Om det var den eller något under graviditeten som orsakade hennes funktionshinder – cerebral pares (CP) – vet hon inte.
– Jag hade tur, säger hon och ser glad ut där hon sitter i sin rullstol.
Högra armen hänger mest där och handen är böjd i nära 90 graders vinkel, men den fungerar som stöd och hon kan hålla mascaran med den när hon sminkar sig. Vänsterarmen använder hon desto mer, och gör uttrycksfulla gester medan hon pratar.
Vi ses några veckor efter att Andréa tagit studenten på Riksgymnasiet i Angered. Precis som de flesta ungdomar som bott hemifrån i flera år så är hon inte jätteglad över att behöva flytta hem till mamma och pappa i Norrköping igen. Men hon tröstar sig med att det bara är tillfälligt och att hon snart kommer att få en egen lägenhet.
– Jag har utvecklats väldigt mycket som person sedan jag flyttade till Göteborg, säger Andréa.
Det var ett stort steg för henne att flytta ensam till Göteborg. Hon var bara 17 år och helt beroende av sina föräldrar. På skolan kände hon inte en människa och på elevhemmet skulle okända assistenter hjälpa henne med det mest intima.
– När jag hade gått där ett tag märkte jag att jag kunde göra mer själv än jag trott tidigare – tvätta håret eller ta rullstolen upp till andra våningen och hämta ett glas vatten, till exempel.
En del vardagliga saker behöver hon fortfarande hjälp med, som att gå på toaletten, duscha och klä på sig. Andréa har aldrig haft någon assistent i hemmet. Hennes mamma Jill har jobbat dag och hennes pappa Håkan natt, så någon av dem har alltid funnits där för henne. De har nog hjälpt till med för mycket, tänker hon nu.
– De har varit lite daltiga med mig, men jag har ändå fått göra allt som mina systrar fått göra. När jag var liten kunde jag till och med klättra i träd.
Numera skulle trädklättring innebära vissa svårigheter för Andréa. När hon var liten gick hon på regelbunden träning som hjälpte henne att mjuka upp underkroppen så pass att hon faktiskt kunde gå med rollator. Det går inte längre, nu är benen stilla och alldeles blå eftersom blodcirkulationen är så dålig.
– Det är därför jag har byxor på mig, för att ni ska slippa se hur blå de är, säger hon och skrattar.
Skrattar är något hon gör ofta och det är svårt att inte smittas av hennes positiva inställning till livet. Men när hon tänker på att hon lämnat Göteborg och alla dem som kommit att bli som en andra familj för henne, då skrattar hon inte.
– Att åka därifrån var bland det jobbigaste jag varit med om. Jag grät i flera timmar på resan hit. Alla betydde så mycket för mig, men det var värst att säga hej då till mina kontaktpersoner Robban och Tomas.
Andréa har alltid trivts bäst med manliga assistenter, vilket uppfattas som märkligt av många eftersom hon själv är tjej.
– Pappa har alltid hjälpt mig mycket och från att jag var åtta år så hade jag killassistenter i skolan, så jag tror att jag är mer van vid det.
Håkan och Jill är glada över att Andréa har blivit så pass självständig under gymnasietiden. Samtidigt har de lite svårt att vänja sig vid att hon faktiskt kan laga sin egen frukost nu.
För Andréa är det viktigt att klara sig själv så mycket som möjligt, och nu vill hon ha “riktiga” assistenter som hjälper henne med det hon inte kan göra.
– Såna som inte håller på och gullar med mig, förklarar hon.
Men tills hon hittat assistenter som hon kan trivas med får hon hålla till godo med sin far. Fyra stycken behövs, och det står redan klart att hennes bästa vän kommer att vara en av dem.
– Vi har varit kompisar sedan vi var tre år och hon har hjälpt mig sedan hon var sju, så hon har koll. Vi är väldigt lika, och så kan vi kompromissa om vi tycker olika om nåt.
Det var ingen enkel process att ansöka om assistans. Precis som många andra funktionsnedsatta har Andréa varit tvungen att svara på frågor om hur lång tid det tar för henne att gå på toaletten, hur lång tid det tar för en assistent att ta på henne ett par strumpor eller att sätta upp hennes hår. Att tvingas svara på den typen av integritetskränkande frågor har gjort henne ledsen och frustrerad många gånger, men i efterhand kan hon skratta åt både inskränkthet och byråkratisk galenskap.
Hon berättar om ett möte med Försäkringskassan där handläggaren började med att vända sig till hennes mamma i stället för till henne personligen, för att sedan gå över till att lägga huvudet på sned när hon pratade med Andréa. När hon förstod att Andréa vill ha ett jobb, eller i alla fall sysselsättning, såg hon helt chockad ut – “funktionsnedsatta vill väl bara sitta hemma och glo” kanske hon tänkte.
– Sedan frågade hon om jag alltid suttit i rullstol. “Nej, jag fick min CP-skada i dag, svarade jag”. Hon blev skitsur, haha!
Sitta hemma och glo är bland det sista Andréa vill.
– Jag har en massa olika drömmar, men just nu skulle jag bli glad för vilket jobb som helst.
Att arbeta inom vården är en dröm, att driva ridskola för funktionshindrade är en annan. I Göteborg red hon en hel del. Det förbättrade hennes balans och fick henne att må bra på alla möjliga sätt. I Norrköping kan hon inte rida eftersom ingen av ridskolorna har lift. Men på Andréas ridskola, där ska man kunna rida oavsett vilket funktionshinder man har.
Amatörteater är ett annat intresse hon har. I Göteborg gick hon med i en teatergrupp, där hon träffade hon sin pojkvän Andreas. Dessvärre hann de bara vara tillsammans i tre månader innan Andréa tog studenten och flyttade tillbaka till Norrköping, så framtiden känns lite oviss. För att de ska kunna ses när de inte längre bor i samma stad krävs en hel del planering – Andreas har ryggmärgsbråck och sitter i rullstol han med. Andréa undrar hur de ska kunna ha ett privatliv när de har varsin assistent som är med hela tiden. Men klagar gör hon inte.
– Det är klart att man har dagar då man tycker att allt är piss. Men jag lever ändå ett normalt liv till skillnad från många andra funktionsnedsatta jag känner som bara sitter hemma, eller i värsta fall ligger i en säng. Jag kan ju prata och umgås med kompisar.