Alva blev utsatt för våldtäktsförsök när hon var på väg hem på Alla hjärtans dag för två år sedan.
Solen skiner och Alva gråter. En tår har blivit två, två har blivit tusen. De senaste månaderna har tårarna runnit av ilska, av rädsla, av sorg. Nu rinner de av trötthet, och lättnad. På Alvas högra sida går hennes mamma, på vänster sida hennes bästa vän. De gråter också.
Det är varmt i luften för att vara början av april. Om några dagar ska vädret slå om igen, men just nu, när de går hem genom Norrköping från tingsrätten, är det som att solen strålar extra starkt. Alva känner sin väns hand trycka hennes egen. Under hela rättegången har den där handen funnits nära, varit ett stöd, en trygghet, i kaoset. Nu, när de passerar stadsbiblioteket, känner hon hur den klämmer lite extra hårt och Alva förstår vad vännen vill säga med det.
"Du gjorde det, Alva".
***
Den 14 februari 2019, på Alla hjärtans dag, blir 18-åriga Alva Petersson utsatt för ett våldtäktsförsök. Klockan är 22 och hon står och väntar på bussen som ska ta henne från Norrköpings resecentrum hem till Nelinsgatan när en berusad man vinkar henne till sig.
– Jag tänkte att han ville fråga om någon busstid så jag gick fram till honom. Då märkte jag att han var jättefull.
Alva uppfattar mannen som obehaglig, men innan rädslan sprider sig i kroppen hinner hennes buss dyka upp. Hon går på, och märker först när hon satt sig på ett säte långt bak att den onyktre mannen följt efter henne. Nu sätter han sig på sätet bredvid Alva och blir direkt närgången. I takt med att mannen börjar stryka sina händer mot Alvas lår hinner rädslan ikapp. Hon kniper ihop läpparna så hårt hon kan när han plötsligt tar tag om hennes nacke och försöker kyssa henne.
– Det är svårt att förklara, men mitt i paniken jag kände blev jag nästan lugn på något sätt. Allting saktade ner där på bussen.
Mannen är för onykter för att lägga märke till övervakningskamerorna i bussen. Han märker inte heller att Alva tagit upp sin telefon och nu skriver ett meddelande till en vän. Hon skriver med vänsterhand och stavar fel.
"Hjälp mig. Hab rör på mig. Haj kommer våldtaig".
Snart kommer situationen eskalera ännu mer.
***
"Tänk på choklad, tänk på choklad, tänk på choklad".
De inre bilderna från bussresan och det som sedan skedde den där kvällen dyker ibland fortfarande upp hos Alva. När det händer försöker hon att tänka på annat, något ofarligt. Som choklad, till exempel. Det hjälper till att skingra tankarna, får hjärnan att byta spår. Knepet fungerar ofta, men inte alltid.
– Om jag blir påmind om händelsen utan att vara beredd kan det bli jobbigt. Vi kollade till exempel på en film i klassen där det var en våldtäktsscen. Då fick jag jättemycket panik. Jag grät och fick gå ut.
Alva har varit med om mycket i livet, och alla trauman är inte färdigbearbetade. Men tack vare hjälp från psykologer, kuratorer och anhöriga har hon kunnat gå vidare från våldtäktsförsöket. I dag läser hon upp sina betyg på en folkhögskola i Svalöv och drömmer om att bli engelsklärare på gymnasiet i framtiden.
– Jag har accepterat att den där kvällen kommer finnas med mig hela livet. Men det är inte slutet för det. Jag har läkt ganska bra från just den händelsen.
***
Alva hade tur att det fanns så mycket bevis från den där kvällen. Det är så hon själv uttrycker det. Övervakningsfilmer, vittnen och sparade meddelanden i telefonen gjorde att utredningsläget var gott när anmälan kom in. Mannen dömdes i både tingsrätten och hovrätten. Först till fängelse i ett och ett halvt år, sedan skyddstillsyn. I Alvas kropp slåss två känslor mot varandra: Glädje över en fällande dom, ilska över det milda straffet.
– Han förstörde en del av mitt liv, då tänker jag att han förtjänar att få en del av sitt liv förstört också. Det kändes som att samhället ville hjälpa honom, men inte mig.
Personen som utsatte Alva för ett våldtäktsförsök dömdes i både tingsrätten och hovrätten. Personen på bilden föreställer inte Alva.
Efter händelsen skyllde hon delar av förloppet på sig själv. Frågor som "Varför gjorde jag inget annorlunda?" och "Varför påkallade jag inte uppmärksamhet på bussen?" har upprepats om och om igen. I dag vet hon bättre, hon vet att hjärnan inte reagerar rationellt i situationer med extrem stress och rädsla.
– Och när jag tänker på honom känner jag ingen ilska. Mer än allt annat tycker jag synd om honom. Att han var tvungen att ta ut sitt dåliga mående på någon annan så att den personen också skulle må dåligt. Han var en människa som saknade empati, helt. Det är sorgligt.
***
När vännen öppnar telefonen och ser Alvas meddelanden förstår hon direkt att något är fel. Hon ringer upp och en viskande Alva svarar. Mannen, som fortfarande sitter tätt intill Alva, är för full för att uppmärksamma samtalet. Vännen råder Alva att gå av på hållplatsen nära hemmet och Alva gör som hon säger.
– Jag pratar fortfarande med min vän när jag går av bussen. Men mannen kommer efter och jag förstår att jag måste springa, så jag lägger på luren.
Än i dag kan minnena från kvällen då hon utsattes för våldtäktsförsök dyka upp utan förvarning hos Alva.
Så påbörjas jakten. Den fulla mannen är jägaren, Alva är bytet. Det är bara 100 meter mellan hållplatsen och Alvas port, men mannen är snabb. Alva förstår att han kommer hinna ikapp henne om hon måste stanna och slå in portkoden. Så hon fortsätter springa.
– Han kom ifatt mig vid sopstationen. Där tryckte han upp mig mot väggen och började jucka. Han slickade mig i hela ansiktet och drog ner sina byxor och kalsonger. Sedan tryckte han mitt huvud nedåt mot hans kön.
Då börjar Alva skrika. Hon skriker så högt hon någonsin bara kan. Ljudet studsar mellan väggarna i området och får flera personer att reagera. Mannen släpper henne för ett kort ögonblick och då ser hon sin chans att fly. Samtidigt kommer en ung kvinna, som är bekant med Alva, springande.
– Jag hade panik och skrek fortfarande. Jag kommer knappt ihåg vad som hände men man ringde till polisen. Mannen hann gå därifrån innan polisen kom, men hittades sen och greps.
***
Vännens hand fortsätter trycka Alvas. Solen fortsätter skina. Tårarna fortsätter rinna. Redan innan de lämnade tingsrätten fick de reda på att mannen skulle dömas, att han inte skulle kunna komma nära Alva igen. Känslan över beskedet är nästan omöjlig att sätta ord på.
De köper chips på en mataffär och skyndar sig hem, fortfarande med händerna sammanflätade. Hennes bästa vän häller upp chipsen, sätter igång tv:n och letar upp en film. När den börjar har Alva redan somnat.