I fem dygn låg Alexander nedsövd, uppkopplad till respirator, på Universitetssjukhuset i Linköping.
Det har gått ett år sedan Alexander blev livshotande sjuk. Men såren hos familjen Riemer har inte läkt efter den svåra tid då Alexander låg i respirator, brottades med dödsångest och opererades flera gånger.
– Livet efteråt har varit så skört. I julas när Alexander blev förkyld kastades vi ner i det svarta hålet igen, säger hans mamma Maria Riemer.
Nyligen valde hon att göra en anmälan till ivo eftersom Alexander själv inte har haft orken psykiskt att driva saken. Maria är besviken och arg över att hennes son inte togs på allvar och fick hjälp när han sökte vård på akutmottagningen och jourcentralen.
– Det höll på att kosta honom livet, säger hon.
Men vi tar det från början.
På nyårsdagen 2021 blev 27-årige Alexander Riemer sjuk och fick hög feber och ont i halsen. På trettondagen träffade föräldrarna honom i hans trappuppgång i Haga. De höll avstånd i pandemin, men det var tydligt att han inte mådde bra. Sedan ett par dagar kräktes han vid minsta intag av vatten och föda.
– Man såg tydligt att han hade en knöl på halsen. Han hade svårt att röra på huvudet och pratade grötigt. Jag sa att han måste ta kontakt med vården, även om han inte ville. Han sa "jag kommer ändå inte få hjälp".
Det var en avmagrad Alexander som i februari 2021 kom hem efter nästan en månads sjukhushusvistelse. Ärret på halsen från operationen kommer alltid att påminna honom om traumat för ett år sedan.
Den 7 januari hade sonen ett digitalt möte på Kry, där han blev uppmanad att uppsöka läkare direkt. I journalanteckningen står att man inte kan utesluta halsböld som behöver behandlas eftersom följderna annars kan bli allvarliga.
Han åkte till akuten på Vrinnevisjukhuset, men där togs bara blodtrycket, inga andra prover. I stället bokade de en läkartid på jourcentralen – fem timmar senare. Men läkaren tog inte några prover, trots att Alexander frågade om det:
"Det enda han sa till mig var att 'gå hem och vila och ta full dos av värktabletter'. Men det var omöjligt då jag hade svårt att svälja för att jag var så svullen i halsen", skriver Alexander till oss.
"Det kändes som han inte trodde på mig. Han lyssnade inte. Han ville bli av med mig. Jag kände mig väldigt uppgiven när jag gick därifrån."
Akutmottagningen på Vrinnevisjukhuset skickade Alexander Riemer vidare till jourcentralen, utan att ta några prover.
Dagen efter skjutsade Maria sonen till Vrinnevisjukhuset för att ta ett covidtest.
– Han såg helt utmärglad ut. När han satte sig i bilen och sa han "vänta, morsan, du kan inte åka." Han gick ut, kräktes, och bad mig att köra fort. Han var helt slut och mådde så dåligt.
På hemvägen ställdes hon inför valet att åka hem – eller till akuten.
– Det var en inre strid hur jag skulle göra, som kändes helt galen. Det väckte en ångest som jag inte ville visa. Men jag körde hem honom som han ville. Läkaren hade ju sagt att han var på väg att bli bättre.
På lördag morgon ringde telefonen i villan i Lindö – och föräldrarna fick chockbeskedet. Sonen hade hämtats i ambulans på kvällen och var på akuten. Alexander hade känt att ansiktet att ena sidan av ansiktet domnade bort och andningen blev ännu tyngre.
"Vill inte tänka på vad som kunde hänt om jag inte ringt. Ambulansen kom och jag var tvungen att själv gå ner de fyra trapporna för att lägga mig i ambulansen. Jag fattar fortfarande inte hur det gick till. Det sista jag nu minns är att ”de lyfter ur mig” sen kommer jag inte ihåg någonting förrän de väcker mig ur respiratorn 4–5 dagar senare", skriver Alexander.
I ambulansen togs en snabbsänka som visade skyhöga värden. På akuten försämrades läget, så det blev vidare transport till iva i Linköping för akut operation.
– Han hade en blodförgiftning, var uttorkad och organ som njurar, lever och mjälte var påverkade, berättar Maria Riemer.
"När jag jag vaknade var det fruktansvärt jobbigt. Jag visste inte om jag skulle överlveva och hade stark dödsångest", säger Alexander Riemer om uppvaknandet efter att ha legat nedsövd.
På iva lades Alexander i respirator. När hans mun öppnades sprack varbölden i halsen. Han behövde opereras akut, men hade för lågt antal blodplättar (trombocyter) som behövs för att blodet ska kunna koagulera. Det behövde man tillföra först – så att Alexander inte skulle råka förblöda. Operationen var riskfylld.
– "Det här är kritiskt", sa läkaren flera gånger. Han var inte övertygad om att Alexander skulle överleva. Jag planerade begravningen. Det var så mörkt.
Prover visade snart att Alexander hade drabbats av Lemierres syndrom. Den orsakas av bakterier och kan skapa varhärdar som kan sätta sig på olika ställen i kroppen.
– Varhärdarna hade satt sig i lungorna på honom och gjorde det svårt att andas.
Alexander vårdades på sjukhus i nästan en månad och genomgick flera operationer. Maria ringde dagligen om läget, men regionen hade stopp för besök under pandemin.
– Det var tufft för oss, men också för Alexander. Det man upplever i huvudet som sövd kan vara en rätt skrämmande.
– När de försökte väcka honom hade han en sådan dödsångest att han skrek i panik efter mig. Den ångesten försvann inte, utan pågick när han låg inne. Att inte kunna vara där var helt fruktansvärt.
Maria Riemers son Alexander skickades hem utan hjälp när han sökte vård. "Det höll på att kosta hans liv", säger hon och tycker att vårdpersonalen borde ha ställt fler frågor och tagit basprover som snabbsänka.
Den 2 februari skrevs han ut från sjukhuset och fick bo hos föräldrarna i Lindö. "Den första tiden var det skönt att bo hemma hos mamma och pappa, jag hade inte klarat att bo själv. Det har tagit tid att bearbeta det som har hänt. Det har inte varit lätt alla dagar", skriver Alexander Riemer och berättar om jobbiga ångestattacker.
Maria Riemer har tidigare anmält händelsen till patientnämnden, men tyckte inte att akutmottagningen och jourcentralen gav svar på de frågor hon hade. En av dessa var varför inga prover togs.
– Hade någon tittat på hans snabbsänka hade man ju sett att han hade skyhöga värden.
Hon berättar att ivo-anmälan känns viktig på ett personligt plan och önskar att den leder till att rutiner ses över.
– Jag gör det för Alexanders skull, det är ett försök att få upprättelse. Som läkare måste man se sina patienter, ställa frågor och lyssna. Men det här ska inte heller behöva hända någon annan.
"Vi har i princip uppmanat anhöriga att göra en enskild anmälan till Ivo. Det kan man göra om man uppfattar att något inte är korrekt handlagt" säger Erik Stenkvist, chefläkare för östra länsdelen.
Chefläkare Erik Stenkvist har i sin utredning kommit fram till att ingen grund finns för Lex Maria-anmälan.
– Då ska en allvarlig vårdskada ha inträffat, alltså att man inom vården har varit försumlig. Jag har inte hittat systembrister som vi måste åtgärda för att förhindra återupprepande. Man kan drabbas av olyckliga tillstånd ändå och så är det i det här fallet, säger han.
Men varför togs inga prover?
– Jag kan inte kommentera detaljer, utan måste hänvisa till verksamheten. Men det kommer ivo att titta på. Det är bra att de gör en utredning. Förhoppningsvis ska patient och anhöriga de få svar på de frågor som de har.
Jourcentralen har avböjt att kommentera och vi har inte fått svar från akuten.