– För mig är det här höjdpunkten, säger Alexander Mahmoud till två klasser gymnasieelever på De Geer i Norrköping. Att få träffa er.
Det är svaret på frågan om han skulle gjort nånting annorlunda om han visste vad hans reportage ”Hem till byn” och hans självbiografiska reportagebok ”Mellan rummen” skulle leda till.
– Du menar att jag skulle hamna här? säger han men nämner att några händelser är utelämnade och alla namn ändrade innan han ger det ovannämnda svaret.
Eleverna är ganska tysta, men de lyssnar uppmärksamt på Alexander Mahmouds berättelse om hur han efter några år som fotograf i Stockholm återvände till byn där han växte upp, småländska Grimslöv med 600 invånare, nära Alvesta.
– Jag hade förträngt hur det var och ingenting hade förändrats, säger han om den smärtsamma återkomsten till hembygden, till sin lillebror och sina gamla kompisar.
– Jag festade med dem på midsommar och mötte väldigt mycket hat, säger han och läser ur boken.
För några av de gamla kompisarna är han fortfarande – med egyptisk pappa och slovensk mamma – neger, och de gamla kompisarna tycker att Sverigedemokraterna är bra eftersom de tycker som de: att hela samhället är på väg åt helvete.
– I valet mellan att bli hatad och bli lämnad ensam, valde jag att bli hatad. Min uppgift var att vara sämst av alla. Att det var rasism upptäckte jag inte förrän jag flyttade till Stockholm, förklarar han.
2010 får Sverigedemokraterna 56 % av rösterna i skolvalet på Alvesta gymnasium, det är högst i Sverige. Fyra år senare får Alexander Mahmoud idén att besöka skolan och hänga med eleverna där. När han kommer dit är gymnasiet nedlagt, och i lokalerna bedrivs bara sfi-undervisning.
– Lite ironiskt kanske, säger han inför eleverna på De Geer.
Efteråt, i väntan på nästa lektion, frågar jag var han hittade drivkraften att lämna Grimslöv.
– Det var kameran som jag upptäckten när jag var sjutton arton år, säger han. Inte för att jag ville bli fotograf direkt eller så, men med en kamera kan man berätta en historia på en sekund och det passar mig. Så var det möjligheten att resa och fota och möta andra människor. Först flyttade jag till Växjö och sen till Stockholm.
Trots att det är en tuff bransch att vara fotograf så har Alexander Mahmoud inga problem att hålla sig sysselsatt.
– Jag har haft fullt med jobb sedan 2007.
Han jobbar som frilans men har gjort många jobb för DN. Reportagen kom senare.
– Det finns ju saker som inte går att berätta på en sekund. ”Hem till byn” var ett sånt. Folk brukar kalla mig för antijournalist, jag gillar att involvera mig själv. Mitt första jobb var att undersöka olika dietföretag. På den tiden vägde jag 180 kilo.
Alexander Mahmoud säger att han gärna skulle vilja wallraffa. Fly eller följa med på en flykt över Medelhavet, göra hela resan.
– Just nu har jag en utställning med bilder på tjugo personer som jag har hängt med, det är klart att jag skulle vilja följa dom hela livet.
Jag berättar att jag träffat Günter Wallraff och att han inte bara jobbar under antagen identitet och skriver om det, utan att han också efter publicering ofta hjälper de han har mött, inte minst juridiskt.
– Fotar man och berättar om papperslösas rättslöhet då måste man bli aktivist, säger Alexander Mahmoud.
De övriga reportagen i ”Mellan rummen” handlar om hur han blir ihop med en tjej, Shirin, som levt länge som papperslös och hur hon efter många år äntligen får uppehållstillstånd.
Då bjuder han henne på en resa till Kiruna, där hon tillbringade sin första tid som flykting, och de reser tillbaka och hon återser staden, byggnaderna och några av de personer hon kände då.
För även om Alexander Mahmoud under de globala veckorna i Norrköping berättar för eleverna om utanförskap, kan man också säga att ”Mellan rummen” handlar om att återerövra det utanförskapet. Han återvänder till Grimslöv för att konfrontera och rekonstruera sin historia.